23.27
Klyschan att vara ärlig mot sig själv.. Hur ska man kunna vara det när man inte vet vad det betyder. Betyder det att man är oäarlig? Att allt man gör blir falskt och fel? När man inte förstår?
Jag har tryckt undan mina känslor och min ångest ett bra tag nu. Trott att jag börjat bli lite bättre och gladare, fast fortfarande accepterat att jag fortfarande mår dåligt. Är jag sann eller oärlig mot mig själv?
Nu vet jag knappt vad jag skriver, mina kinder är fulla av tårar och jag är trött på att gömma mina känslor, inte känna någonting alls, vara konstant trött, inte kunna förklara varför jag är ledsen eller orkar träffa lika många vänner och vara så reserverad.
.
21.19
Känslan av absolut vädelöshet vaknar jag upp med och somnar sedan likadant. Jag klarar inte av någonting. Jag kan inte hålla kvar mina vänner, jag klarar inte av skolan, ingenting.
Skolan är något som fortfarande värker så mycket. Känslan av att vara så jävla värdelös att man inte klarar av nians ämnen gör så ont och slutar aldrig att bulta eller krypa sig på. Att gå det här extraåret när lärarna pratar till en som om man var 8 år gammal och folk som sitter i samma rum och snackar skit om mig gör så jävla ont. De sitter på riktigt bredvid eller framför mig och pratar högt. Jag vill inte bli behandlad som ett litet barn och jag vill inte att folk ska sitta och skratta åt mig. Varför gör de det? Bara för att jag inte ser ut som de vill att jag ska se ut så sitter de på riktigt och skriker ut kodnamn som jag förstår och skrattar åt mig. Är jag verkligen så ful? Så äcklig?
Känslan av att ha en vettig människa i en klass på fyrtio elever värker den med. Från att gå från att i princip vara vän med varanda själ i flera årskurser till att ha en vän är ganska drastisk.
Jag hatar att gå till skolan. Jag hatar det för att jag inte orkar bli påmind varje dag om att den här jävla ångesten förstör mitt liv och gör mig dum och äcklig och värdelös och vidrig. Jag hatar att gå till skolan för att jag vill inte känna mig jobbig, bortglömd, undangömd och irriterande. Jag hatar att gå till skolan för att få det svart på vitt varenda dag om att jag är okompetent och inte har någonting innanför pannbenet. Hur kan man vara så himla dum som inte ens klarar högstadiet.
23.58
Jag har varit djupt ledsen i fyra år. Det har jag. Men gör det mig till en ledsen person? Jag älskar ju att testa på nya saker, vara runt människor som får mig att skratta och jag älskar så mycket saker här i livet. Även fast jag är ledsen och olycklig, så älskar jag ju fortfarande att ha roligt, för det är klart att man fortfarande kan ha till en viss del. Jag kan inte njuta av vissa saker på samma sätt av någon oförklarlig anledning, men det är klart att det finns stunder. Då är jag väl inte en djupt ledsen människa?
Finns det ens den gränsen? Att en människa kan gå från att känna sig ledsen, till att vara en ledsen individ? Även fast man mår dåligt, hamnar i en depression, inte har någon livslust, ingen ork och bara dåliga och farliga tankar, finns den skiftningen att man ändras som människa efter hur man mår? Och när händer det i så fall? Hur många dagar, veckor, månader, år eller decennier tar det? Hur pass ont ska man "behöva" ha för att klassas som en ledsen människa i så fall? Och vem i helvete bestämmer det? Jag? Vänner? Familj? Läkare? Gud, om man nu har en tro? Vem får den rätten att klassa någon som en ledsen person, och inte en person som är ledsen? Vad klassas jag som? Vad klassas mina vänner som?
Jag ursäktar min bibel, men idag har jag inte gått utanför dörren, inte bytt om, inte ens borstat tänderna, och bara legat inne och haft dödsångest samt hundra olika tankeställningar, precis som den här. Det är bara en sådan där dag.
Kom ihåg ni som mår dåligt, är ledsna, har ångest eller vad som helst som får er att känna er nere; Klassa er inte som en ledsen människa, för du har ingen aning om hur du kommer må i framtiden och det är det jag tycker är så vackert med framtiden. Man vet inte vad som kommer hända, du kanske mår som en prins om 20 år, vem vet?
.
12.45
Jag har varit mer än aktiv på lektioner, som jag dessutom varit på. Allihopa. Jag har tyckt att det är roligt att gå i skolan. Den känslan har jag aldrig känt i hela mitt liv. Jag har ett fint schema och några i min klass gillar jag verkligen. Allt flyter på i mitt skolliv, och det känns så himla guldvärt.
Men idag, kände jag för första gången ångesten igen. Den där äckliga skolångesten som jag har tryckt undan i flera veckor och glömt bort. Och nu kom den tillbaka, tio gånger värre än någonsin. Nu sitter jag här, helt förstörd. Kan inte jobba. Läser jag ordet "ozon" en gång till så brister det. Har läst samma mening om och om igen och ångesten blir större och större. Det enda jag tänker är att jag inte klarar det här. Jag har redan fått det bevisat. Klarade inte högstadiet. Får gå om ett år. Är inte det bevis nog? Är inte det det största beviset på att jag faktiskt inte klarar av skolan och är dum. Att min ångest blandas med faktumet att jag inte är den skarpaste kniven i lådan, gör så ont.
Skolan är ett skämt. Jag går ett PREP-år. Då jag har 3 ämnen, och jag går i skolan 7 timmar i veckan. Är ledig två dagar och får så mycket extrahjälp om jag vill ha. Skolan är ett skämt på det sättet att jag har allt det här i ett år nu, men har fortfarande så mycket press på mig så att det finns inte.
Det värker överallt och ju mer jag tänker på det här blir det bara värre och värre.
Jag måste andas. Andas och ta en cigarett.
.
15.03
Jag har inte mått såhär dåligt eller känt den här smärtan på så länge.
Tagga för IV-programmet eller jobb o höst. Vill bara dö.
.
13.34
Vaknar då min audition börjar. Kul. Överväger fortfarande om jag ska gå till skolan. Regnar gör det också.
Kul.
.
01.12
Alltid. Varje dag.
Ångesten är något jag levt med i 15 år.
När får jag slippa den?
Kommer det ens få ett slut? .
.
22.12
Jag är ful, finnig, tjock, klumpig, äcklig.
Allt jag gör blir fel. Jag är jobbig, ättrig.
Jag måste bli smal. Sminka över mina finnar. Vara snällare. Klä mig på ett annat sätt.
Jag vill bli omtyckt. Men jag har massor äckelfinnar i hela ansiktet, en stor näsa, fult hår, fula kläder, jobbig röst, jobbiga åsikter och beter mig konstigt.
Varje gång jag kollar mig i spegeln är det enda jag ser mitt fett som väller och lår och armar som är för tjocka, samt för små bröst och stora fötter & händer.
Jag vill dö varje gång jag ser mig själv.
Varje gång jag ser kort på mig mår jag dåligt för att mina vänners skull, för att de måste umgås med mig. Den fula, vidriga och jobbiga.
Jag försöker bättra mig. Förlåt.
.
12.13
Jag vaknar med en otrolig känsla av övergivenhet och är för sen för att gå till skolan.
Jag och min vän ångest ska ligga kvar i sängen och gråta hela dagen.
.
11.56
Jag är bara ledsen och tom hela tiden. Tömd på känslor eller fylld med ledsamhet och ilska.
Bara ledsen och tom. När ska det sluta?jag vill bort från det här nu. Nu, nu, nu.
.
00.22
Jag försöker övervinna något som äter upp mig levandes.
Det kanske är omöjligt, men jag försöker i alla fall.
.
12.09
Det är svårt för mig att förklara mina känslor. Jag är inte ledsen, inte glad, inte stark, inte positiv, inte arg, jag är varken eller.
Jag går runt och känner ingenting.
.
12.32
3 deppiga vänner, ett krossat hjärta, en tagen oskuld och nitton arga sms senare, känner jag att det här är för mycket på en vecka.
.
08.28
Det var längesedan jag vaknade med en sådan här extrem ångest.
Jag är vaken eftersom nationella SO är idag, och jag vill gå till skolan, men allt sätter stopp. Jag kan inte sluta gråta och jag får bara sådan ångest. Det värsta jag vet är att komma iväg till skolan, när man är medveten om redan innan att jag kommer inte klara av att göra ett piss för att jag mår såhär. Och det är något som jag avskyr att känna. Men då får jag ändå ångest hursomhelst över att jag inte gick dit överhuvudtaget.
Allt bara går cpdåligt för mig och jag vill gräva ned mig och sova till sommaren kommer för den här ångesten kan jag knappt leva med längre.
.
12.34
Haha. Alla kommentarer jag får om att jag är patetisk och lägger över mina problem på andra? Bästa jag hört. Patetisk kan jag ta, för jag har tyckt att jag varit patetisk sedan jag gick på dagis, det är inget nytt.
Men att jag tycker synd om mig själv, lägger över min skit på andra och inte tro att jag ska sota när jag sårat någon? Ojoj. Den här människan som kommenterat är för det första väldigt opatetiskt anonym (haha) och för det andra känner den här människan inte mig tillräckligt bra. Nu vill jag inte argumentera om varför det inte stämmer för att jag känner mig, ja, patetisk. Men jag skulle vilja säga att ingen av mina närmsta vet mer än hälften om mig och mina problem, så att jag lägger över skit på andra är skitsnack.
Den här bloggen använder jag när jag vill skriva av mig, den råkar bara vara offentlig. Om du tycker att jag är fånig så behöver du inte läsa, helt enkelt!
Och att ta mig i kragen? Det har jag försökt i tre år nu, med alla möjliga lösningar. Soc snart för 3e gången, bup, psykakuten, mariaungdom för alkohol- och narkotikaproblem, 7-10 privata psykologer och kuratorer. Samt provat ångestdämpande osvosv. Kallar du det för att vara patetisk och inte försöka förbättra situationen man har suttit i, i 3 år, vill jag gärna se vad du skulle göra i samma situation.
Tack för mig och ni som kommenterar med att jag är patetisk kan ju sluta vara anonyma också vilket nästan är värre :)
.
01.20
Jag dras mellan att dö eller att leva. Varför är jag så feg? Jag vill inget hellre men ändå så är jag kvar.
Du pratade inte med mig idag. Snart får du som du vill, snart dör jag.
.
20.19 gran canaria
Idag försökte jag ta kontakt med dig igen efter en månad då jag skrev sist, men du öppnade det inte ens. Jag förstår inte. Tror du att ignorera mig gör allt bättre? Jag har så mycket att säga och jag skulle göra allt för att du ens skulle visa att du bryr dig, bara en gnutta. Allt du gör mot mig gör ont och du förstår inte.
Jag gjorde ett misstag. Men det var två vänskapliga pussar. Precis som jag pussar Zeke eller daggen, vänskapligt. Och bara för att alkohol var inblandat tror du att det var ett fyllestrul eller att vi låg vilket är det dummaste jag skulle hört.
Två pussar, ingen tunga, ingenting.
Du pratar inte med mig på grund av två pussar. Jag förstår att det är principen och det är det jag är ledsen över. Men fortfarande; TVÅ PUSSAR.
Du förstår inte hur illa du fått mig att må och att jag förlorat min andra halva och syster. Snälla, snälla, försök bara.
.
11.09
Klockan är 11.09 på gran canaria.
Här har jag varit sedan lördags, men ändå så är jag inte glad. Jag har sol, bad, sommarkläder, min familj och allt sådant att njuta av i en vecka, men jag kan inte. Allt konstant rasar. Jag raserar.
Mer än hälften av tiden när mina familj varit och solat vid poolen har jag varit inne på rummet, sovit och gråtit. Hur jag än försöker vart jag än är kan jag inte vara glad, och jag vet inte varför.
Jag tror att det är något fel på mig och just nu är jag så otroligt trött på alla människor jag någonsin träffat.
.
23.41
Folk säger att jag ska glömma dig. Dina egna, våra gemensamma vänner, säger åt mig att skita i dig, eftersom du beter dig som du gör mot mig med att ignorera mig. Jag borde lyssna på dem. Jag borde ta de på orden och fortsätta leva utan dig.
men vad gör jag när det inte går?
.
00.17
Halv 1. Natt. Jag är här igen. Jag talar om den såkallade botten igen, såklart.
När folk väl tar sig tiden att fråga hur jag faktiskt mår vill jag bara säga som det är. Men jag skämtar bort det. Varför gör jag det?
Varje dag frågar jag minst en av mina närmsta hur de mår, frågar följd frågor och försöker komma med råd för att jag bryr mig. Jag bryr mig så jävla mycket. Men det händer knappt mig längre. Och jag känner mig så sjukt äcklig som klagar på det inuti mitt huvud också. Klagar på mina vänner. För, de kan ju inte veta, för jag berättar ju inte hur jag känner och ljuger när de väl frågar, så då litar de väl på att jag mår bra? Eller? Men jag hoppas fortfarande varje dag att någon ska se att jag håller på att gå under. Om jag nu inte redan gjort det.
Varför säger jag inte som det är när de frågar? Varför? Men hur ska jag säga det? "Jag vill begå självmord varje vaken sekund. Jag vill avsluta min smärta och komma ifrån min konstanta ångest. Jag vill dö." Hur ska jag få fram det?
Istället skrattar jag och säger att det är lugnt. Livet rullar. Jag har varit med om sämre. Det är okej. Jag klarar mig. Och en glad smiley eller ett leende på det. Men det finns ingen smiley eller ansiktsuttryck som kan visa hur jag mår. Och definitivt inte något som har med glädje att göra.
Det känns som att mitt liv är över innan det ens börjar, och varför är det så? Varför är jag inte normal? Varför bryr jag mig så mycket om folk? Varför mår jag så dåligt?
En positiv sak är att jag fick A på min svenska uppsats i nationella igår. Och vad handlade den om? Jo att må dåligt och allt det där som jag brukar skriva om haha. Så jävla sorgligt att jag aldrig kan skriva om något glatt och positivt utan bara deprimerande, självmordsbenägna texter. Good job.
Nu ska jag ta mina ångestdämpande som inte fungerar och se fram emot ännu mer ångest imorgon i centret för att Spiros är dum i huvudet.
.
