15.03
Så fruktansvärt trött.
Så fruktansvärt trött på att alltid känna mig sämst.
På att aldrig förstå.
På att inte ha någon koncentration.
På att alltid ha så skyhög ångest.
På att aldrig veta varför jag mår så dåligt i skolan.
På att aldrig veta vilken hjälp jag skulle behöva.
På att alltid säga "jag vet inte" och folk inte förstår att jag faktiskt inte vet. Jag vet inte varför skolan får mig att må så extremt dåligt. Jag vet inte varför jag börjar gråta varje gång jag är i skolan. Jag vet inte varför jag inte kan påbörja eller avsluta saker. Jag ver inte varför jag får panik av press. Jag vet inte varför Jag inte kan läsa eller plugga utan att få ångest och panik. Jag vet inte varför jag är som jag är och det är det som är så fruktansvärt frustrerande. Varför kan jag inte klara av någonting.
Jag vill inte ha 3 möten i veckan om hur jag är och hur jag mår med obetydliga personer när ingen, inte ens jag, vet varför jag reagerar med ångest på allt jag gör.
Jag är så trött på att alltid bli dumförklarad eftersom "jag började gymnasiet/går i skolan av en anledning" och "du är ju smart", "du behöver ingen hjälp egentligen".
Jag är så fruktansvärt trött på att alltid känna mig dum. Och ovärd. Och att jag aldrig är eller gör nog.
Men det som är värst är att jag aldrig kan få folk att förstå hur jag känner, att allt låter så obetydligt, lätt, inte en stor grej när jag försöker skriva eller prata om det. För mig är det hela världen, men för alla andra är det ingenting.
.
