jag vet inte vad det är som händer med mig. håller jag på att bli galen, är jag enbart tonårsdeprimerad eller har jag redan gått in i väggen för länge sedan? Jag kan inte skilja på rätt, fel, bra, dåligt längre. Jag kan inte skilja på något. det enda jag vet är att denna smärta, otroliga smärta jag har som sprider sig i min kropp inte vill försvinna och blir större och kraftigare för varje dag. jag vet inte vad jag sa göra åt det heller. hur ska jag veta det när jag inte vet varför jag mår såhär. ibland blir allt så mycket att jag knappt vet vad jag heter. att allt rullar framför mina ögon som en film. ungefär som man är hög. varför, varför, varför mår jag så dåligt? 

Så känner jag dock inte alltid. alltså att jag inte vet varför jag mår så kasst. jag vet visst, ibland så. jag har konkreta anledningar varför jag är så på botten, och det är självklart jag mår dåligt över dem, men oftast så mår jag dåligt utan att veta om varför. jag kan inte utesluta smärtan och det som får mig att göra dessa dåliga, dumma val jag gör. och det gör mig så otroligt frustrerad. 


Träffade en människa idag som jag verkligen både inte ville och ville träffa på samma gång. men hon gav mig inte de svar jag ville ha. jag vill bara att allt ska vara bra igen. den människa som hatar mig, om ni ser några inlägg nedanför er hatar mig fortfarande och det gör så ont. det gör så jävla ont. jag kan inte andas när jag tänker på det och måste göra alla dessa stressövningar jag lärt mig då. jag vet inte hur länge jag klarar mig i livet utan den människan men jag skulle nog uppskatta den tiden till väldigt lite. 

Jag vet inte hur länge jag klarar mig i livet överhuvudtagen faktiskt. att avsluta detta helvete jag varit i i tre år nu är så otroligt jävla lockande att jag ler åt tanken. om saker inte börjar gå bättre inom en kort tid kan jag inte garantera att det finns mycket hopp om de få procent jag andas på nu. 

varför föddes jag ens? förlåt för alla jag sårat, snart släpper jag taget. 


.

nu så ska jag snart åka. då ska jag först träffa en läkare på bup om medicin för mig och sedan ska jag faktiskt till skolan. på sportlovet. 

suck. peace brothas


.

dagen har varit mysig. shoppat med min solstråle sanne. 

Nu sitter jag och röker och tänker på livet. bara mörka tankar över allt. varför gör jag alltid fel?


.

helt sjukt hur dessa killar faktiskt lyser upp det mörka och får mig att må bra en kort period. tragiskt, men sant. 

 

 

.

idag känns det lite bättre. idag. just nu. i denna skrivande stund, då jag lyssnar på fin ny musik. just nu känns det lite ljusare och bättre. 

och när jag börjar tänka de tankarna, att det för en gångs skull känns okej att vara jag, kommer jag på dessa grejer som hjälper min ångest att bli skyhög och som får mig att skada mig själv på diverse vis. och då faller jag rätt ned igen. som varje jävla äckeldag.

min bästakompis hatar mig mest av allt i hela världen och vägrar att prata med mig,
det är knappt 4 månader kvar av skolan och jag har inga betyg,
jag är superintresserad av någon som aldrig skulle känna detsamma,
min bror bor i göteborg fyra timmar bort
och jag känner mig som den mest ensamma flicka på jorden. 

vad gör jag av mitt liv? allt jag gör är att bygga upp min ångest med dumma val och få mina närmsta att avsky mig för att jag är på väldigt många sätt handikappad när det gäller känslor. 

 

hur många gånger om dagen ska jag tänka att jag vill dö om dagen innan jag faktiskt gör något åt det? allt raserar dag på dag. 

 

 

.

jag har känt så mycket olika smärtor och olika grader av den i mitt liv. För mycket för en 15åring ska behöva känna. Både fysisk och psykisk men mest det sistnämnda.

Smärtan av ensamhet, kallhet, hat mot mig själv och känslan att bli lämnad är det enda jag känt de senaste dagarna. Smärtan inom mig är olidlig, över allting. Men mest för detta. Jag har inte blivit lämnad mycket, så det här gör ondare än någonsin. Det gör så ont. 

Nu sitter jag och lyssnar på våra låtar och kollar på våra bilder. Förlåt. 



.

även kallad alla hjärtans dag. Najs. Ska äta middag med fina Caroline idag. Sprida kärlek, det är vad denna otroligt onödiga dag handlar om.

Nu är jag på centret och vi ska skriva krönikor!!!! WOWOWOWOWOWOWOWOWOWOWOWOOOOP.

Då sitter hon där där igen, med musik i båda öronen, cigaretterna och diverse föremål för att försöka dämpa det. Ångesten.

 

Hon försöker trycka ut rösterna i huvudet. Pressa ut det de säger till henne från hennes hjärna. Det som får henne att skära sig och panikgråta varje kväll. Eller, de och de, det är hennes egna röst. Som säger åt henne att hon är värdelös. Äcklig. Jobbig. Ful. Förstår ni hur fel det är? Hon försöker få ut sig själv ur sitt egna psyke. Hon kämpar, varje dag. 

Hon vet inte hur hon ska handskas med allt. Livet. Hon vill inte leva längre med dessa smärtor hon bär på, men hon är rädd för att dö. Rädd för att lämna alla hennes fina kära bakom sig. Hon vet att ingen egentligen skulle sörja, men det är det hon förgäves hoppas på varje dag. Just för att hon inte ska göra det. Ta steget. Som hon vill så gärna, men inte kan på något sätt.  

Hennes morfar och hon brukar prata när hon mår dåligt och panikgråter. Han säger åt henne att livet är fyllt med dynga, men att allt det fina som det även tillför gör allt värt i slutändan ändå. Han tröstar henne. På det mentala planet, det vill säga. Han är ju död. Och har varit det hela hennes liv. 

Hon kan inte prata med en enda själ. För hon vet inte vad hon ska säga eller vart hon ska börja. Det är som en spärr när folk väl frågar hur hon mår, vilket inte är ofta längre. Hon undrar varje dag om hennes vänner har glömt bort att hon mår dåligt och knappt existerar som människa längre. Hon undrar varje dag om hon kan ljuga så bra så att alla tror att hon mår bättre för en gångs skull.  Och när hon tänker de här tankarna vrids hennes mage ut och in eftersom hon är så självisk. Skulden hon känner att hon lägger på sina vänner gör att hon vill dra kniven närmare sin hud medan tårarna faller ned för hennes kladdiga kinder. Hon vill spy på sig själv för att hon är så jobbig, krävande och har en otrolig dubbelmoral. 

"Hon har ju alltid mått dåligt". "Hon är van". "Hon berättar ju inte längre om hon är deprimerad så jag ska inte lägga mig i". "Hon verkar ju glad nu." Är saker som hon både tror och vet att folk tycker och tänker om henne. Hon vet inte om hon ska ta det positivt eller negativt heller. 

Hon vill bara ut ur detta helvete fort som fan, eftersom hon vet vad hon är kapabel till att göra när det går över gränsen en sista gång. Hon vill bara må bra för en gångs skull i livet. 

Hon, sitter nu och låter fingrarna känslolöst knappra över tangenterna eftersom hon inte känner sin bortdomnade kropp längre. Och varje gång hon skriver ordet "jag", raderar hon det lika snabbt som det knappades in, eftersom hon känner sig så äcklig. 


..

Lite såhär på kvällskvisten så börjar jag alltid fundera och grubbla. Vad ska det bli av mig? Vad ska jag bli? Men gör inte alla det lite då och då? Alltså grubblar och tänker. Då är bara haken att jag gör det tjugofyra timmar om dygnet. När jag är vaken, när jag sover, äter, går i skolan, tränar, festar. Haha, alltså
hela tiden. Det ligger alltid och gror i bakhuvudet och det gör mig galen. 

Anledningen till att det nog antagligen gör mig lite mer galen och irriterad är nog eftersom jag är den enda i min kompiskrets och som jag känner, som faktiskt har det kämpigt i skolan. Det kan diskuteras otroligt mycket, ja, men de som kämpar i min kompiskrets kämpar inte för att faktiskt ha möjligheten att ens gå i gymnasiet. Då kämpar de för att antagligen höja betygen med lite poäng eller bara hänga med i skolan överhuvudtaget, vilket är två helt olika saker, som tyvärr båda drabbar mig enormt. 


Folk frågar dagligen vart jag ska gå i gymnasiet. Ska du gå musikinriktat? Eller journalistik? Vilka gymnasium ska du välja emellan? Och när jag svarar att jag tar en dag i taget, och vi får se om jag ens ska gå på gymnasiumet överhuvudtaget så häpnar alla och försöker övertala mig om att det är värt det. Att det var "deras tre bästa år i livet" och allt det där man redan hört femtioelva gånger. Men det folk inte förstår är att jag vill gå gymnasiet. Jag vill uppleva allt som händer de tre åren. Jag vill träffa nya människor. Jag vill gå musik- eller mediainriktat och hålla på med det jag älskar att göra. Problemet är bara att jag antagligen inte kommer ha den möjligheten som alla andra. I dagens nuläge står mina betygspoäng på gränsen till 55. Förstår ni? Jag "Kastade" bort/var sjuk hela sjuan och åttan, samt början av nian. Jag har i princip inga betyg. Den känslan i sista terminen av nian kan ni nog antagligen inte tänka er och den är något utav det värsta jag känt. 

Ska jag titta på, och få höra om alla mina kompisars lyckade programval, nya vänner, miljöerna och deras otroligt roliga upplevelse i gymnasiet medans jag sitter hemma och gör allt för att få tag i ett jobb, eftersom jag inte kunde gå gymnasiet? Den tanken är inte rolig att ha i huvudet konstant. 

Nu har jag ju börjat heltid på centret för att få så mycket hjälp som möjligt och faktiskt ha möjligheten att fortsätta plugga. Mina vänner och familj är superstöttande och jättefina. De tror att en sådan smart tjej som jag, kan jobba upp minst 200 poäng på fyra månader. Men det tror inte jag. Jag hoppas och försöker, varje dag. Men jag ser det inte hända. Det är en omöjlighet för mig just nu. Allt ger mig en sådan otrolig ångest att jag bara vill hoppa från balkongräcket, fullt allvarligt. 

Men vi säger nu att om jag lyckas jobba upp mina betyg så att jag kan välja och vraka, har jag länge tänkt på, efter att Robert (min underbara lärare och mentor) lade fram förslaget om att plugga i en annan stad, att det är ett stort alternativ. Och det har också grort otroligt mycket i min lilla hjärna

Skulle jag klara av det? Flytta till en helt ny stad. Starta om på nytt. Bo själv och skaffa nya kompisar från ruta ett för första gången i mitt liv. Skulle jag ha den styrkan att hålla kontakten med mina fina vänner i Stockholm? Jag med den största separationsångesten någonsin, vet inte ens om jag skulle kunna "lämna" dem i första hand. Missa att se alla utvecklas som individer. Missa att fortsätta skapa fina minnen med dem när som helst och vara ifrån dem minst fem dagar i veckan i tre år? Bara tanken nu får mina ögon att vattnas. 

Samtidigt vet jag mycket väl att jag skulle behöva den där nya kulan. Inte behöva gå i en skola i stan där folk känner folk jag inte vill att de ska känna och man känner eller vet antagligen vilka mer än en fjärdedel är. Jag vill komma någonstans där jag inte känner en själ och kan skapa egna band till folk. Men jag vet inte om jag skulle klara av att, inte lämna, men distansera mig ifrån mina kompisar. Det finaste jag har i livet. Klara mig utan Sanne, Cilia, Tyra, Zeke, Caroline, Nikki, Viktor, August, Torsten, Browni, och många fler känns inte som ett val överhuvudtaget. Men jag vet att jag nästan behöver komma bort och testa nya saker. Vännerna kommer ju bestå om man nu vill, eller hur? 

Så otroligt mycket tankar men så lite svar. Jag vill bara ha normala betyg nu. Nu, nu, nu. Ni förstår inte hur lyckligt lottade ni som "bara" har 200 poäng är. suck. 

Nej nu ska jag sova, och grubbla lite mer på mitt liv. Gråta en skvätt också kanske. Jag vill så mycket men kan så lite. 

Kramar. Ta hand om er där ute nu. 



.