Då sitter hon där där igen, med musik i båda öronen, cigaretterna och diverse föremål för att försöka dämpa det. Ångesten.

 

Hon försöker trycka ut rösterna i huvudet. Pressa ut det de säger till henne från hennes hjärna. Det som får henne att skära sig och panikgråta varje kväll. Eller, de och de, det är hennes egna röst. Som säger åt henne att hon är värdelös. Äcklig. Jobbig. Ful. Förstår ni hur fel det är? Hon försöker få ut sig själv ur sitt egna psyke. Hon kämpar, varje dag. 

Hon vet inte hur hon ska handskas med allt. Livet. Hon vill inte leva längre med dessa smärtor hon bär på, men hon är rädd för att dö. Rädd för att lämna alla hennes fina kära bakom sig. Hon vet att ingen egentligen skulle sörja, men det är det hon förgäves hoppas på varje dag. Just för att hon inte ska göra det. Ta steget. Som hon vill så gärna, men inte kan på något sätt.  

Hennes morfar och hon brukar prata när hon mår dåligt och panikgråter. Han säger åt henne att livet är fyllt med dynga, men att allt det fina som det även tillför gör allt värt i slutändan ändå. Han tröstar henne. På det mentala planet, det vill säga. Han är ju död. Och har varit det hela hennes liv. 

Hon kan inte prata med en enda själ. För hon vet inte vad hon ska säga eller vart hon ska börja. Det är som en spärr när folk väl frågar hur hon mår, vilket inte är ofta längre. Hon undrar varje dag om hennes vänner har glömt bort att hon mår dåligt och knappt existerar som människa längre. Hon undrar varje dag om hon kan ljuga så bra så att alla tror att hon mår bättre för en gångs skull.  Och när hon tänker de här tankarna vrids hennes mage ut och in eftersom hon är så självisk. Skulden hon känner att hon lägger på sina vänner gör att hon vill dra kniven närmare sin hud medan tårarna faller ned för hennes kladdiga kinder. Hon vill spy på sig själv för att hon är så jobbig, krävande och har en otrolig dubbelmoral. 

"Hon har ju alltid mått dåligt". "Hon är van". "Hon berättar ju inte längre om hon är deprimerad så jag ska inte lägga mig i". "Hon verkar ju glad nu." Är saker som hon både tror och vet att folk tycker och tänker om henne. Hon vet inte om hon ska ta det positivt eller negativt heller. 

Hon vill bara ut ur detta helvete fort som fan, eftersom hon vet vad hon är kapabel till att göra när det går över gränsen en sista gång. Hon vill bara må bra för en gångs skull i livet. 

Hon, sitter nu och låter fingrarna känslolöst knappra över tangenterna eftersom hon inte känner sin bortdomnade kropp längre. Och varje gång hon skriver ordet "jag", raderar hon det lika snabbt som det knappades in, eftersom hon känner sig så äcklig. 


..