kan inte njuta av någonting bra jag har i mitt liv, då jag är så rädd att allt ska ryckas bort ifrån mig. Aldrig förhoppningar på någonting. Att en glädjespridning ska hålla, relationer med vänner, kärlek, framtidsplaner, mående, minsta gnutta ljus. Har gått förhoppningslös i år nu och jag har bara en stor klump av någonting mörkt som äter mig inifrån hela tiden. Varje gång jag är glad med en människa, någonting bra händer, jag har en fin dag eller att vad som helst rullar på; då växer den grymma värken i bröstkorgen och sprider sig till hela kroppen. Bara för att jag får en gnutta hopp. Gnutta glädje. I samma veva får jag en minst dubbelt så stor skuld- och ångestliknande känsla för att jag inte kan tillåta mig själv att få vara glad. För det första förtjänar jag det inte, och för det andra vet jag att lyckan eller glädjen inte kommer hålla, så varför ska jag få för falska förhoppningar eller låta lyckan ta mig så långt att jag blir ännu mer sårad i slutändan? Varje gång jag inte låtit mig hållas tillbaka allt för mycket, och har fått njuta av de bra sakerna lite för länge, då har det alltid slutat med smärta, frustration och förtvivlan. När jag låtit mig själv få dessa äckliga förhoppningar om att saker kan bli bättre: att jag kan få bli en aningens lite gladare, vara förälskad och tro på mig själv när det gäller skolarbete och målsättningar, har allt raserat framför mina ögon och rätt in i smärtan i bröstet, gång på gång. Shit happens och livet går vidare, visst, men det känns för mig så himla värdelöst att försöka se det bra i saker när jag vet att jag kommer sitta här tillslut med andnöd och den brännande, skakande känslan i hela kroppen, som att någon hällt bensin över min kropp och psyke och sedan tänt på. Och jag kan aldrig släcka den. Så maktlös känner jag mig i mitt egna liv. Jag kan inte släcka elden. Eller förstå hur jag simmar när det känns som att jag drunknar. 

Att tippa på den här hårfina gränsen av att må bättre och sämre än vad jag gjort innan, skrämmer mig. Jag är så rädd att jag ska ramla tillbaka, ännu hårdare denna gång. Samtidigt som jag inte ens tillåter mig själv att få känna mig varm i kroppen och leva fullt ut? Vad är det ens för någon sjukt tvistad dubbelmoral? 

Den här ilskan och hatet jag känner mot mig själv varenda eviga dag är jag så trött och ledsen på att jag bara vill dö. dö dö dö dö dö.



.

Avslutar mitt betygsavgörande prov med två frågor gjorda i grov panik och kan inte andas. Tårarna bränner bakom ögonen och klumpen i halsen bultar större och större. 

En fruktansvärt äckelångest i en fruktansvärt äcklig Amalia. 

.

orklösheten. att inte orka ta tag i någonting. Att känna ångesten byggas upp ju mer man tänker på det man måste göra och sedan bryta ut i panik när man misslyckas med detta. Eller, "misslyckas och misslyckas"; att bara inte göra det. jag KAN inte. det går bara inte. förstår inte. det kan vara så enkla saker som att ringa ett telefonsamtal. Ska ha ringt min tandläkare i tre veckor nu. det går bara inte. kan inte ta tag i någonting. Aldrig kunnat. Ingen tar mig på allvar eftersom "det är bara att göra det" men den här "egenskapen" har jag haft sedan jag var liten. panikgråter för att jag är en sådan äcklig jobbig vidrig människa som inte kan göra någonting, inte ens ringa ett samtal eller fatta ett beslut eller göra något som gör mig glad för att jag bara tänker på onödigt långsökta konsekvenser. vill inte komma någon nära för att jag vill inte hur de ska se hur fruktansvärt äcklig jag är som person som inte kan någonting. är så himla rädd att mitt liv bara ska rasera mer än det gjort pga av min inkompetens till att klara av att göra och ta tag i saker.

 

jag mår bättre än förr, men börjar bli sämre. har kommit in i en svacka med tankar om det som hände för två år sedan och det går inte att få ut, går inte att radera. vill bara dunka mitt huvud i en betongvägg om och om och om igen innan panikattackerna och minnen kommer i ett svagt försök att få allt att försvinna men det går inte och jag känner mig så jävla fånig.
Har inte ork att gå till maria eller skolan när jag har två lektioner i veckan. blir rädd för mig själv och vågar inte vara själv med min hjärna och min ångest. vill inte prata med en enda själ om någonting hur jag mår för ingen förstår vad jag varit med om och folk lägger dumma kommentarer dagligen och blir så frustrerad och knäpp i huvudet. ingen i min närhet kan någonsin förstå och det gör min hjärna ännu knäppare och min kropp får ännu mer ont. jag vill ingenting. vill inte känna mig älskad för det förtjänar jag inte. vill inte gå i skolan för att jag är för dum. vill inte känna mig jobbig och uppmärksamhetssökande. vill inte ens att någon ska hålla om mig och säga att allt ska bli bra (som alla tonårstjejer vill), eftersom jag känner mig så JÄVLA äcklig. Vidrigaste flickan i världen.

 

vet inte ens vad jag skriver eller varför, ångesten är för hög och jag orkar ingenting. vill bara bort bort bort bort och skrubba mig blodig från all smuts och spy ut allt jag någonsin ätit, tänkt, känt eller upplevt.


.