kan inte njuta av någonting bra jag har i mitt liv, då jag är så rädd att allt ska ryckas bort ifrån mig. Aldrig förhoppningar på någonting. Att en glädjespridning ska hålla, relationer med vänner, kärlek, framtidsplaner, mående, minsta gnutta ljus. Har gått förhoppningslös i år nu och jag har bara en stor klump av någonting mörkt som äter mig inifrån hela tiden. Varje gång jag är glad med en människa, någonting bra händer, jag har en fin dag eller att vad som helst rullar på; då växer den grymma värken i bröstkorgen och sprider sig till hela kroppen. Bara för att jag får en gnutta hopp. Gnutta glädje. I samma veva får jag en minst dubbelt så stor skuld- och ångestliknande känsla för att jag inte kan tillåta mig själv att få vara glad. För det första förtjänar jag det inte, och för det andra vet jag att lyckan eller glädjen inte kommer hålla, så varför ska jag få för falska förhoppningar eller låta lyckan ta mig så långt att jag blir ännu mer sårad i slutändan? Varje gång jag inte låtit mig hållas tillbaka allt för mycket, och har fått njuta av de bra sakerna lite för länge, då har det alltid slutat med smärta, frustration och förtvivlan. När jag låtit mig själv få dessa äckliga förhoppningar om att saker kan bli bättre: att jag kan få bli en aningens lite gladare, vara förälskad och tro på mig själv när det gäller skolarbete och målsättningar, har allt raserat framför mina ögon och rätt in i smärtan i bröstet, gång på gång. Shit happens och livet går vidare, visst, men det känns för mig så himla värdelöst att försöka se det bra i saker när jag vet att jag kommer sitta här tillslut med andnöd och den brännande, skakande känslan i hela kroppen, som att någon hällt bensin över min kropp och psyke och sedan tänt på. Och jag kan aldrig släcka den. Så maktlös känner jag mig i mitt egna liv. Jag kan inte släcka elden. Eller förstå hur jag simmar när det känns som att jag drunknar. 

Att tippa på den här hårfina gränsen av att må bättre och sämre än vad jag gjort innan, skrämmer mig. Jag är så rädd att jag ska ramla tillbaka, ännu hårdare denna gång. Samtidigt som jag inte ens tillåter mig själv att få känna mig varm i kroppen och leva fullt ut? Vad är det ens för någon sjukt tvistad dubbelmoral? 

Den här ilskan och hatet jag känner mot mig själv varenda eviga dag är jag så trött och ledsen på att jag bara vill dö. dö dö dö dö dö.



.