Femte jävla gången som jsg försöker säga något om att jag mår dåligt här i ett inlägg, men på sådär snällt och poetiskt sätt.

så jävla less på det nu.

jag mår så rent utav jävla pisskukshorsdåligt så varje dag vill jag bara gå under. Trots allt bra runt omkring mig kan jag inte sluta gråta för minsta lilla och känna mig så jävla värdelös varenda eviga dag till den punkten att jag vill bara bort från mig själv och jag har aldrig hatat mig på det stadiet jsg hatar mig själv idag.

ingen vet om hur jag mår och känner mig så jävla ensam ich jag har ingen att vända mig till för helt plötsligt är man vuxen och "livet ser ut såhär" för innan då var det klart jag fick hjälp för jag var bara ett barn. Men nu då. Vad händer med mig nu. Jag mår lika jävla piss som alltid men helt plötsligt ska det vara såhär? Och jag frånvända mg eller vadå? 6 år senare, lika deprimerad ich hopplös och äcklig och vidrig och fruktansvärt HORIGASTE människan ever. Jag har aldrig hatat någon så mycket som jag hatar mig själv idag. Bort bort, bort från mig själv. Är så jävla äcklad och arg hela tiden, snälla låt mig försvinna från mig själv

Förr hade jag inga problem med att folk fick veta vad jag kände och hur jag mådde. Mina föräldrar läste här regelbundet och alla nära och kära.

Sedan senaste året har jag inte mått bra av att skriva här. Inte för att jag gjort det mycket, men det känns som att jag r vuxen nu, vissa saker kanske man ska lämna bakom sig.

Samtidigt så vill jag inte släppa denna blogg och jag blir arg på mig själv att jag inte känner att jag kan skriva här längre för att alla i mitt liv kollar fortfarande regelbundet här för att se hur jag mår. 

Jag går då och då in här, och då ser jag att det fortfarande, dagligen, rullar in besökare här, även fast jag ej uppdaterat på ett bra tag.

Senaste tiden har varit mer upp och ned än vanligtvis. Vissa perioder känns det som att jag ska dö av ångest, andra ögonblick är jag lyckligare än någonsin. 

Jag vet inte om det beror på att jag lever i en relation, eller om jag bara alltid kommer vara såhär som person? 

I början av sommaren, någon dag efter jag äntligen fått sommarlov och titeln "Årets prestation" på min skola, gick en gammal bekant till mig bort. Jag trodde aldrig att det skulle haft en sådan stor inverkan som det haft. Varje gång jag tänker på honom bryts varje ben i kroppen sönder, även fast det var år sedan vi sågs. Några dagar efter den nyheten så sade vi farväl till honom på Karolinska med hans mamma och vänner. Det var det sjukaste upplevelsen jag varit med om. Stå där, respiratorn är nyligen utdragen, och hålla händer med alla de närmsta i sjukhusrummet, tittandes på honom. Livlös, blek. 

Resterande sommar har varit obeskrivbar. Förutom förlusten av honom så har jag dagligen gått runt och varit arbetslös och det tär på allt. Mig mest, men relationen dessutom. Det är svårt att inte ha pengar, även fast det inte är allting. Det är svårt att bo hemifrån med en annan människa och leva på en inkomst, samt det lilla jag får i månaden. Som jag inte ens får över sommaren då jag inte går i skolan. 

Utöver det har Sverige levererat ett fruktansvärt väder och mer privata saker som har brutit ned en del av mitt psyke. Det är för mig för privat att skriva ut här, även fast jag alltid avreagerat mig själv.

Och efter allt fick jag reda på idag att min älskade favoritmänniska, farfar, ligger på sjukhus. Och jag är förtvivlad för farmors skull och för allas. Det är inte det allvarligaste han ligger inne för, men det är nog för att jag blir orolig för att det värsta ska ske, med operationer och obestämd rehabilitering.

Jag vet inte vart jag vill komma med det här inlägget alls. Jag känner mig bara förvirrad och ledsen just nu, just idag. 

Sedan pendlar allt upp och ned och det är det jag inte klarar av. Att gå en dag och känna mig lycklig och lyckligt lottad att jag är där jag är idag. Och en annan dag att känna mig värdelös och mitt självhat är det enda jag känner. 

Jag har så svårt att prata om hur jag känner hela tiden, så det jag ville komma med det här var väl bara att få skriva det. Eller skriva någonting. För jag kan fortfarande inte sätta fingret på många saker. 

.

Så fruktansvärt trött på att alltid känna mig sämst.

Jag vill inte ha 3 möten i veckan om hur jag är och hur jag mår med obetydliga personer när ingen, inte ens jag, vet varför jag reagerar med ångest på allt jag gör.  

Jag är så trött på att alltid bli dumförklarad eftersom "jag började gymnasiet/går i skolan av en anledning" och "du är ju smart", "du behöver ingen hjälp egentligen". 

Jag är så fruktansvärt trött på att alltid känna mig dum. Och ovärd. Och att jag aldrig är eller gör nog. 

Men det som är värst är att jag aldrig kan få folk att förstå hur jag känner, att allt låter så obetydligt, lätt, inte en stor grej när jag försöker skriva eller prata om det. För mig är det hela världen, men för alla andra är det ingenting.

.

Kämpa.

Försöker. 

Se att jag har så mycket att se fram emot. 

Försöker.

Hålla allt ovanför min bristningspunkt. Försöker. 

Se allt positivt. 

Försöker. 

Att inte stöta bort mina nära när jag brister. 

Försöker. 

Att inte låta alla mina destruktiva tankar och handlingar ta över. 

Försöker. 

Att inte låta honom kontrollera mitt liv och mående som han förstörde för två år sedan. 

Försöker.

Stå upp för mig själv även fast jag känner att jag förtjänar all skit.

Försöker.

Kämpa.

Allt är mörkt och jag ser ingen väg ut. Jag är instängd i mitt egna jag. Instängd med mina egna destruktiva röster och mitt hat. Instängd i min egna kropp med panikattacker och mörker. 

Men jag försöker ändå. Och det är det enda positiva jag någonsin kommer kunna se med mig själv.

.

Panikattacker, destruktiva tankar och händelser, matproblem, ångest, hat. Hat, hat, hat. 

Vill ifrån alla dessa saker. Vill ifrån bulimin och anorexin på riktigt någon gång, vill ifrån den dunkande känslan i bröstet och den svidande känslan bakom ögonen, vill ifrån panikattackerna och tankarna ifrån det som hände för två år sedan och börja leva ett normalt liv där det inte styr mig. Där det är jag som har makten. Där inte en Flashback startar en panikattack eller destruktiva beteenden. där inte mardrömmarna väcker mig gråtandes och lägger grunden för mitt mående flera veckor framöver. 

sedan vill jag ifrån hatet mot mig själv. Tankarna på vilken äcklig människa jag är. Vill bort från allt det vidriga jag ser när jag tittar i spegeln, eller den konstanta känslan av att jag är så jobbig och en outhärdlig människa. 

Svamlar som vanligt men är så trött på det mesta. Även fast jag har väldigt mycket bra saker i mitt liv just nu, känns allt tungt ändå. Även fast det är en tröst.

 Positiva tankar, måste ha positiva tankar.

.

Det enda jag vill är att kunna vara vara glad och självständig. Utan att känna hatet. Alltid hatet. Så trött på att vara arg hela tiden. Förlåt.

.

Avslutar mitt betygsavgörande prov med två frågor gjorda i grov panik och kan inte andas. Tårarna bränner bakom ögonen och klumpen i halsen bultar större och större. 

En fruktansvärt äckelångest i en fruktansvärt äcklig Amalia. 

.

Men det är klart att ibland så känner man sig nere. Men jag förstår inte hur jag fungerar. Jag börjar nästan aldrig gråta när någon är elak eller dum i huvudet, men jag börjar panikgråta över att det inte finns glass hemma till äppelpajen och idag när mamma försöker köpa kläder till mig? Förstår ingenting. Det är i de ögonblicken jag känner mig så sjukt äckligt instabil och vidrig

.

Har varit med om samma typ av hemska sak som jag var för två år sedan och jag vill bara radera det från hennes minne och krama henne och jag vet inte vart jag ska ta vägen för allt gör så ont och jag vill bara att allt ska vara bra.  

Att se liknade traumatiska saker upprepas när det är någon så nära mig gör mig galen. Förbannad. Rosenrasande. 

Varför är världen så jävla orättvis och varför finns det folk som påriktigt är dumma i huvudet och förtjänar dödstraff. 

Det kommer bli bra min älskade vän. Vi gör det här tillsammans. Jag älskar dig. 

.

Är det en ursäkt för att det är så mycket ångest för att jag är den enda av mina vänner som ska dit och för att jag inte vill gå med äckliga 98or, samt att tanken på att kliva in i det rummet ett år till för att hela jag gör så ont? 

Ja. 

.

ångesten. ångesten. och såklart lite ångest på det. 

jag kan knappt andas, det är så mycket som händer just nu. och snart orkar jag inte mer. 

min bästavän hatar mig fortfarande. hon har inte pratat med mig på 24 dagar. nästan 4 veckor. när man skriver ut det såhär, så ser det så jävla patetiskt ut, men jag plågas varje dag. 

Jag gjorde ett misstag. Ett relativt stort misstag. Och jag kan stå för det. Jag kan erkänna att jag och den här andra människan som är inblandad var två kukar och gjorde fel, och vad mer kan jag säga? alla gör bort sig och det är en del av att växa. Jag har i och för sig gjort ungefär samma misstag nu för tredje gången men inte mot samma person. Vilket kanske är värre om man tänker efter också. 

Att jag inte får en endaste liten chans att försöka förklara mig eller rätta till saker med en människa som har hjälpt mig att växa så mycket och som jag älskar över allt annat sårar mig så djupt. Att inte hon vill det här lika mycket som jag vill och att hon inte älskar mig likvis får mig att panikgråta. Och jag är inte en människa som gråter. 

Varje dag. Varje eviga dag slår jag in hennes nummer och är påväg att ringa för att se hur hon mår, snacka lite skit och kanske fråga om vi ska ses. Men innan jag trycker på den gröna luren inser jag. Juste, hon hatar ju mig. Att jag inte kan ens ringa min andra halva för att jag vill fråga hur människan mår är så jävla cpsjukt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. 

jag har inte hört hennes röst på 24 dagar och jag tror mig se henne överallt. Jag plågas varje dag och hur äckligt fånigt det än är, har jag förlorat en syster, bästavän och själsfrände för att jag är dum i huvudet, och jag vet att jag inte kan leva utan henne. 

snart lämnar jag allt det här för jag gör aldrig något bra och alla skulle leva på bättre utan mig och mina misstag. 


.

inatt fick jag en väldigt fin kommentar av någon anonym i några inlägg under som gjorde mig ganska glad. tack fina varelse. 


Idag hamnade jag i skolan vid elva efter slit att komma upp. jag rörde dock inte det minsta skolarbete på grund av trötthet och omotivation samt otrolig ångest. och så har det varit nu för mig de senaste veckorna när jag äntligen kämpar mig till skolan. jag kommer dit, får panikmycket ångest och går och lägger mig i centrets soffa. och jag vet inte varför. har sedan alla tider tillbaka haft grov ångest i skolan men då har jag i alla fall kunnat göra lite i taget. men nu har det förvärrats och jag kan inte göra någonting. och mina ångestdämpade fungerar knappt. har lika mycket ångest. 

så nu har Spiros och Robert (aka mina lärare) sett att mitt mående blivit värre och hade ett möte med mig idag. vi ska ha ett till imorgon om samma sak men som det ser ut nu så är det nästan ett 97% klart val från dem. Jag ska bli sjukskriven på obestämd tid. och hur känns det? förjävligt minst sagt. 

Jag vet inte vad jag ska tycka och tänka. jag vet att det nog skulle vara bäst för mig just nu att vila upp mig eftersom jag är sönderstressad med skyhög ångest men fortfarande. Blir elever som mår dåligt sjukskrivna eller är detta ett särfall? får man ens göra så? hur ska jag göra med betyg och gymnasium? åh min ångest byggs bara upp av allt jag gör hur jag än vrider och vänder på det. 

men som sagt är det inte 100% klart än, men jag är fortfarande chockad av att de tog upp det och mina tankar går i 180km/h för att det är så mycket. 

herregud, vad gör jag med mitt liv?

 

 

.

 

 

idag känns det lite bättre. idag. just nu. i denna skrivande stund, då jag lyssnar på fin ny musik. just nu känns det lite ljusare och bättre. 

och när jag börjar tänka de tankarna, att det för en gångs skull känns okej att vara jag, kommer jag på dessa grejer som hjälper min ångest att bli skyhög och som får mig att skada mig själv på diverse vis. och då faller jag rätt ned igen. som varje jävla äckeldag.

min bästakompis hatar mig mest av allt i hela världen och vägrar att prata med mig,
det är knappt 4 månader kvar av skolan och jag har inga betyg,
jag är superintresserad av någon som aldrig skulle känna detsamma,
min bror bor i göteborg fyra timmar bort
och jag känner mig som den mest ensamma flicka på jorden. 

vad gör jag av mitt liv? allt jag gör är att bygga upp min ångest med dumma val och få mina närmsta att avsky mig för att jag är på väldigt många sätt handikappad när det gäller känslor. 

 

hur många gånger om dagen ska jag tänka att jag vill dö om dagen innan jag faktiskt gör något åt det? allt raserar dag på dag. 

 

 

.

jag har känt så mycket olika smärtor och olika grader av den i mitt liv. För mycket för en 15åring ska behöva känna. Både fysisk och psykisk men mest det sistnämnda.

Smärtan av ensamhet, kallhet, hat mot mig själv och känslan att bli lämnad är det enda jag känt de senaste dagarna. Smärtan inom mig är olidlig, över allting. Men mest för detta. Jag har inte blivit lämnad mycket, så det här gör ondare än någonsin. Det gör så ont. 

Nu sitter jag och lyssnar på våra låtar och kollar på våra bilder. Förlåt. 



.

I have lost myself again. Lost myself and I am nowhere to be found, yeah I think that I might break.

Jag går under varje dag men jag försöker att vara glad,
nu slutar jag försöka det blir ändå aldrig bra.

.

Jag faller ned i en mörk svacka igen. För andra gången. 
Fan, jag vill verkligen inte. Inte en gång till.

.