ångesten. ångesten. och såklart lite ångest på det. 

jag kan knappt andas, det är så mycket som händer just nu. och snart orkar jag inte mer. 

min bästavän hatar mig fortfarande. hon har inte pratat med mig på 24 dagar. nästan 4 veckor. när man skriver ut det såhär, så ser det så jävla patetiskt ut, men jag plågas varje dag. 

Jag gjorde ett misstag. Ett relativt stort misstag. Och jag kan stå för det. Jag kan erkänna att jag och den här andra människan som är inblandad var två kukar och gjorde fel, och vad mer kan jag säga? alla gör bort sig och det är en del av att växa. Jag har i och för sig gjort ungefär samma misstag nu för tredje gången men inte mot samma person. Vilket kanske är värre om man tänker efter också. 

Att jag inte får en endaste liten chans att försöka förklara mig eller rätta till saker med en människa som har hjälpt mig att växa så mycket och som jag älskar över allt annat sårar mig så djupt. Att inte hon vill det här lika mycket som jag vill och att hon inte älskar mig likvis får mig att panikgråta. Och jag är inte en människa som gråter. 

Varje dag. Varje eviga dag slår jag in hennes nummer och är påväg att ringa för att se hur hon mår, snacka lite skit och kanske fråga om vi ska ses. Men innan jag trycker på den gröna luren inser jag. Juste, hon hatar ju mig. Att jag inte kan ens ringa min andra halva för att jag vill fråga hur människan mår är så jävla cpsjukt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. 

jag har inte hört hennes röst på 24 dagar och jag tror mig se henne överallt. Jag plågas varje dag och hur äckligt fånigt det än är, har jag förlorat en syster, bästavän och själsfrände för att jag är dum i huvudet, och jag vet att jag inte kan leva utan henne. 

snart lämnar jag allt det här för jag gör aldrig något bra och alla skulle leva på bättre utan mig och mina misstag. 


.