Jag har börjat bli dålig igen. Riktigt dålig. 

Känslan av absolut vädelöshet vaknar jag upp med och somnar sedan likadant. Jag klarar inte av någonting. Jag kan inte hålla kvar mina vänner, jag klarar inte av skolan, ingenting. 

Skolan är något som fortfarande värker så mycket. Känslan av att vara så jävla värdelös att man inte klarar av nians ämnen gör så ont och slutar aldrig att bulta eller krypa sig på. Att gå det här extraåret när lärarna pratar till en som om man var 8 år gammal och folk som sitter i samma rum och snackar skit om mig gör så jävla ont. De sitter på riktigt bredvid eller framför mig och pratar högt. Jag vill inte bli behandlad som ett litet barn och jag vill inte att folk ska sitta och skratta åt mig. Varför gör de det? Bara för att jag inte ser ut som de vill att jag ska se ut så sitter de på riktigt och skriker ut kodnamn som jag förstår och skrattar åt mig. Är jag verkligen så ful? Så äcklig? 

Känslan av att ha en vettig människa i en klass på fyrtio elever värker den med. Från att gå från att i princip vara vän med varanda själ i flera årskurser till att ha en vän är ganska drastisk. 

Jag hatar att gå till skolan. Jag hatar det för att jag inte orkar bli påmind varje dag om att den här jävla ångesten förstör mitt liv och gör mig dum och äcklig och värdelös och vidrig. Jag hatar att gå till skolan för att jag vill inte känna mig jobbig, bortglömd, undangömd och irriterande. Jag hatar att gå till skolan för att få det svart på vitt varenda dag om att jag är okompetent och inte har någonting innanför pannbenet. Hur kan man vara så himla dum som inte ens klarar högstadiet. 

 

Jag hatar att vakna upp vareviga dag och bara känna mig så misslyckad. Jag vill inte dö, men jag vill definitivt inte leva. Varför gör allt så ont. 

 

 

 

.

Tänkte reblogga en bild på tumblr idag med texten "You must understand that im a deeply unhappy person" tills jag faktiskt tänkte efter och läst igenom texten om och om igen. Är jag en djupt ledsen person? Kan man säga så? 

Jag har varit djupt ledsen i fyra år. Det har jag. Men gör det mig till en ledsen person? Jag älskar ju att testa på nya saker, vara runt människor som får mig att skratta och jag älskar så mycket saker här i livet. Även fast jag är ledsen och olycklig, så älskar jag ju fortfarande att ha roligt, för det är klart att man fortfarande kan ha till en viss del. Jag kan inte njuta av vissa saker på samma sätt av någon oförklarlig anledning, men det är klart att det finns stunder. Då är jag väl inte en djupt ledsen människa? 

Finns det ens den gränsen? Att en människa kan gå från att känna sig ledsen, till att vara en ledsen individ? Även fast man mår dåligt, hamnar i en depression, inte har någon livslust, ingen ork och bara dåliga och farliga tankar, finns den skiftningen att man ändras som människa efter hur man mår? Och när händer det i så fall? Hur många dagar, veckor, månader, år eller decennier tar det? Hur pass ont ska man "behöva" ha för att klassas som en ledsen människa i så fall? Och vem i helvete bestämmer det? Jag? Vänner? Familj? Läkare? Gud, om man nu har en tro? Vem får den rätten att klassa någon som en ledsen person, och inte en person som är ledsen? Vad klassas jag som? Vad klassas mina vänner som?

 

Beror allt på hur grova saker man har varit med om eller hur hårt man tar på vardagliga saker? Beror det på vilken ångestnivå man har? Beror det på hur mycket vänner man har? Beror det på hur trasig sin hemmasituation är? Vad är det som klassar dessa två skillnader, om de ens existerar?

Vi säger att den här skillnaden mellan en ledsen person och att känna sig ledsen, finns. Har vi ungdomar ens någonting att säga till om det? Vi kommer inte ihåg hela våran barndom och alla tonåringar mår i princip inte kanonbra dessa år tills vi växer upp. Får man klassa sig själv som en ledsen människa då?

 

Får någon människa (oavsett ålder) klassa sig som det? Om man varit deprimerad sedan barnsben om man är 45 idag, har man ju fortfarande ingen som helst aning om framtiden. Man vet inte om tiden läker såren, om man är med om något som vänder ditt tankesätt positivt eller att någon kliver in i ditt liv och vänder allt upp och ned. Egentligen vet ju ingen vad framtiden har att erbjuda, så därför kan man väl inte kategoriesera sig själv eller någon annan för den delen, till en ledsen människa? För om man säger det, och sedan blir lyckligare i framtiden, så har ju någon kategoriserat dig fel? För att du som person kommer på nästan alla sätt aldrig ändras, men dina sinnestillstånd och hur du mår kan ändras hur som helst med hjälp av allt livet har att komma med, eller har jag fel? 

 

Jag rebloggade aldrig bilden, för att ju mer jag tänkte på det här jag precis skrivit, desto mer provocerad blev jag. Vem kom ens på att skriva den texten och har hen den uppfattningen om sig själv? 

Jag ursäktar min bibel, men idag har jag inte gått utanför dörren, inte bytt om, inte ens borstat tänderna, och bara legat inne och haft dödsångest samt hundra olika tankeställningar, precis som den här. Det är bara en sådan där dag. 

Kom ihåg ni som mår dåligt, är ledsna, har ångest eller vad som helst som får er att känna er nere; Klassa er inte som en ledsen människa, för du har ingen aning om hur du kommer må i framtiden och det är det jag tycker är så vackert med framtiden. Man vet inte vad som kommer hända, du kanske mår som en prins om 20 år, vem vet? 


.

Allt med skolan har gått bra senaste veckorna. Så bra.
Jag har varit mer än aktiv på lektioner, som jag dessutom varit på. Allihopa. Jag har tyckt att det är roligt att gå i skolan. Den känslan har jag aldrig känt i hela mitt liv. Jag har ett fint schema och några i min klass gillar jag verkligen. Allt flyter på i mitt skolliv, och det känns så himla guldvärt.

Men idag, kände jag för första gången ångesten igen. Den där äckliga skolångesten som jag har tryckt undan i flera veckor och glömt bort. Och nu kom den tillbaka, tio gånger värre än någonsin. Nu sitter jag här, helt förstörd. Kan inte jobba. Läser jag ordet "ozon" en gång till så brister det. Har läst samma mening om och om igen och ångesten blir större och större. Det enda jag tänker är att jag inte klarar det här. Jag har redan fått det bevisat. Klarade inte högstadiet. Får gå om ett år. Är inte det bevis nog? Är inte det det största beviset på att jag faktiskt inte klarar av skolan och är dum. Att min ångest blandas med faktumet att jag inte är den skarpaste kniven i lådan, gör så ont.

Skolan är ett skämt. Jag går ett PREP-år. Då jag har 3 ämnen, och jag går i skolan 7 timmar i veckan. Är ledig två dagar och får så mycket extrahjälp om jag vill ha. Skolan är ett skämt på det sättet att jag har allt det här i ett år nu, men har fortfarande så mycket press på mig så att det finns inte.

Det värker överallt och ju mer jag tänker på det här blir det bara värre och värre.

Jag måste andas. Andas och ta en cigarett.


.