Jag försöker repetera "min mormor är död", "mormor är död", "mormor finns inte", men det går inte in i mitt huvud.

 

Jag kan fortfarande inte förstå det även fast jag fixk arvet idag.

 

.

idag rensade jag ur min mormors lägenhet.

 

helt sjukt ändå hur ingen av mina kompisar har frågat hur jag mår, även fast alla vet att mormor är död. fuck alla er.

 

 

 

.

idag dog mormor. 

 

ta hand om henne, morfar.

.

idag är det midsommar och jag gråter igen. Just nu känns allt så jävla orättvist och jag vill inte känna så mer. 

 

 

jag älskar honom mer än någon någonsin gjort. jag älskar honom mer än jag någonsin älskat någon. jag älskar honom över allting annat i hela världshistorien.

 

jag hoppas han kommer hit för att läsa om mitt fruktansvärda, förfärliga liv innan honom. jag hoppas han, i just detta tillfälle, vill se alla gamla äckliga texter jag skrev för år sedan. enbart för detta.

 

jag hoppas han ser nu i denna stund; hur mycket jag älskar honom. och hur mycket jag har älskat honom de två senaste åren. och hur mycket jag kommer älska honom förevigt.

 

// din föreviga. 

Femte jävla gången som jsg försöker säga något om att jag mår dåligt här i ett inlägg, men på sådär snällt och poetiskt sätt.

så jävla less på det nu.

jag mår så rent utav jävla pisskukshorsdåligt så varje dag vill jag bara gå under. Trots allt bra runt omkring mig kan jag inte sluta gråta för minsta lilla och känna mig så jävla värdelös varenda eviga dag till den punkten att jag vill bara bort från mig själv och jag har aldrig hatat mig på det stadiet jsg hatar mig själv idag.

ingen vet om hur jag mår och känner mig så jävla ensam ich jag har ingen att vända mig till för helt plötsligt är man vuxen och "livet ser ut såhär" för innan då var det klart jag fick hjälp för jag var bara ett barn. Men nu då. Vad händer med mig nu. Jag mår lika jävla piss som alltid men helt plötsligt ska det vara såhär? Och jag frånvända mg eller vadå? 6 år senare, lika deprimerad ich hopplös och äcklig och vidrig och fruktansvärt HORIGASTE människan ever. Jag har aldrig hatat någon så mycket som jag hatar mig själv idag. Bort bort, bort från mig själv. Är så jävla äcklad och arg hela tiden, snälla låt mig försvinna från mig själv

Förr hade jag inga problem med att folk fick veta vad jag kände och hur jag mådde. Mina föräldrar läste här regelbundet och alla nära och kära.

Sedan senaste året har jag inte mått bra av att skriva här. Inte för att jag gjort det mycket, men det känns som att jag r vuxen nu, vissa saker kanske man ska lämna bakom sig.

Samtidigt så vill jag inte släppa denna blogg och jag blir arg på mig själv att jag inte känner att jag kan skriva här längre för att alla i mitt liv kollar fortfarande regelbundet här för att se hur jag mår. 

Jag går då och då in här, och då ser jag att det fortfarande, dagligen, rullar in besökare här, även fast jag ej uppdaterat på ett bra tag.

Senaste tiden har varit mer upp och ned än vanligtvis. Vissa perioder känns det som att jag ska dö av ångest, andra ögonblick är jag lyckligare än någonsin. 

Jag vet inte om det beror på att jag lever i en relation, eller om jag bara alltid kommer vara såhär som person? 

I början av sommaren, någon dag efter jag äntligen fått sommarlov och titeln "Årets prestation" på min skola, gick en gammal bekant till mig bort. Jag trodde aldrig att det skulle haft en sådan stor inverkan som det haft. Varje gång jag tänker på honom bryts varje ben i kroppen sönder, även fast det var år sedan vi sågs. Några dagar efter den nyheten så sade vi farväl till honom på Karolinska med hans mamma och vänner. Det var det sjukaste upplevelsen jag varit med om. Stå där, respiratorn är nyligen utdragen, och hålla händer med alla de närmsta i sjukhusrummet, tittandes på honom. Livlös, blek. 

Resterande sommar har varit obeskrivbar. Förutom förlusten av honom så har jag dagligen gått runt och varit arbetslös och det tär på allt. Mig mest, men relationen dessutom. Det är svårt att inte ha pengar, även fast det inte är allting. Det är svårt att bo hemifrån med en annan människa och leva på en inkomst, samt det lilla jag får i månaden. Som jag inte ens får över sommaren då jag inte går i skolan. 

Utöver det har Sverige levererat ett fruktansvärt väder och mer privata saker som har brutit ned en del av mitt psyke. Det är för mig för privat att skriva ut här, även fast jag alltid avreagerat mig själv.

Och efter allt fick jag reda på idag att min älskade favoritmänniska, farfar, ligger på sjukhus. Och jag är förtvivlad för farmors skull och för allas. Det är inte det allvarligaste han ligger inne för, men det är nog för att jag blir orolig för att det värsta ska ske, med operationer och obestämd rehabilitering.

Jag vet inte vart jag vill komma med det här inlägget alls. Jag känner mig bara förvirrad och ledsen just nu, just idag. 

Sedan pendlar allt upp och ned och det är det jag inte klarar av. Att gå en dag och känna mig lycklig och lyckligt lottad att jag är där jag är idag. Och en annan dag att känna mig värdelös och mitt självhat är det enda jag känner. 

Jag har så svårt att prata om hur jag känner hela tiden, så det jag ville komma med det här var väl bara att få skriva det. Eller skriva någonting. För jag kan fortfarande inte sätta fingret på många saker. 

.

Allt bränner och gör ont, och ännu en gång sitter jag inlåst på toaletten i skolan och panikgråter för att jag aldrig blir av med dig eller att jag får styra mitt liv själv

.

Är så frustrerad, vet inte vart jag ska ta vägen, så ledsen och arg på allt. Smärtan i bröstkorgen gör så ont att mina ögon vattnas och allt är smärta. 

Vill bli frisk. För en gångsskull vill jag bli frisk från allt jag lider av och inte få återfall. Vill kunna leva ett normalt liv, älska som en normal människa och inte behöva specialhjälp genom livet. För en gångs skull vill jag inte gräva ned mig i ångesten och allt mörkt för att jag känner att jag förtjänar det. Jag är så frustrerad och uppgiven att jag just i denna sekund ser bort från mitt självhat för att allt gör så ont och bara önskar att bli frisk.

.)

Kämpa.

Försöker. 

Se att jag har så mycket att se fram emot. 

Försöker.

Hålla allt ovanför min bristningspunkt. Försöker. 

Se allt positivt. 

Försöker. 

Att inte stöta bort mina nära när jag brister. 

Försöker. 

Att inte låta alla mina destruktiva tankar och handlingar ta över. 

Försöker. 

Att inte låta honom kontrollera mitt liv och mående som han förstörde för två år sedan. 

Försöker.

Stå upp för mig själv även fast jag känner att jag förtjänar all skit.

Försöker.

Kämpa.

Allt är mörkt och jag ser ingen väg ut. Jag är instängd i mitt egna jag. Instängd med mina egna destruktiva röster och mitt hat. Instängd i min egna kropp med panikattacker och mörker. 

Men jag försöker ändå. Och det är det enda positiva jag någonsin kommer kunna se med mig själv.

.

Panikattacker, destruktiva tankar och händelser, matproblem, ångest, hat. Hat, hat, hat. 

Vill ifrån alla dessa saker. Vill ifrån bulimin och anorexin på riktigt någon gång, vill ifrån den dunkande känslan i bröstet och den svidande känslan bakom ögonen, vill ifrån panikattackerna och tankarna ifrån det som hände för två år sedan och börja leva ett normalt liv där det inte styr mig. Där det är jag som har makten. Där inte en Flashback startar en panikattack eller destruktiva beteenden. där inte mardrömmarna väcker mig gråtandes och lägger grunden för mitt mående flera veckor framöver. 

sedan vill jag ifrån hatet mot mig själv. Tankarna på vilken äcklig människa jag är. Vill bort från allt det vidriga jag ser när jag tittar i spegeln, eller den konstanta känslan av att jag är så jobbig och en outhärdlig människa. 

Svamlar som vanligt men är så trött på det mesta. Även fast jag har väldigt mycket bra saker i mitt liv just nu, känns allt tungt ändå. Även fast det är en tröst.

 Positiva tankar, måste ha positiva tankar.

.

Vill så mycket olika saker, saker som kommer sluta i dubbelmoral. Alltid dubbelmoralen. Hur sorterar man ens? Hur lever man ens? Hur blir man glad ens? Eller, hur får man bort det svarta inom mig ens? 

.

Det enda jag vill är att kunna vara vara glad och självständig. Utan att känna hatet. Alltid hatet. Så trött på att vara arg hela tiden. Förlåt.

.

kan inte njuta av någonting bra jag har i mitt liv, då jag är så rädd att allt ska ryckas bort ifrån mig. Aldrig förhoppningar på någonting. Att en glädjespridning ska hålla, relationer med vänner, kärlek, framtidsplaner, mående, minsta gnutta ljus. Har gått förhoppningslös i år nu och jag har bara en stor klump av någonting mörkt som äter mig inifrån hela tiden. Varje gång jag är glad med en människa, någonting bra händer, jag har en fin dag eller att vad som helst rullar på; då växer den grymma värken i bröstkorgen och sprider sig till hela kroppen. Bara för att jag får en gnutta hopp. Gnutta glädje. I samma veva får jag en minst dubbelt så stor skuld- och ångestliknande känsla för att jag inte kan tillåta mig själv att få vara glad. För det första förtjänar jag det inte, och för det andra vet jag att lyckan eller glädjen inte kommer hålla, så varför ska jag få för falska förhoppningar eller låta lyckan ta mig så långt att jag blir ännu mer sårad i slutändan? Varje gång jag inte låtit mig hållas tillbaka allt för mycket, och har fått njuta av de bra sakerna lite för länge, då har det alltid slutat med smärta, frustration och förtvivlan. När jag låtit mig själv få dessa äckliga förhoppningar om att saker kan bli bättre: att jag kan få bli en aningens lite gladare, vara förälskad och tro på mig själv när det gäller skolarbete och målsättningar, har allt raserat framför mina ögon och rätt in i smärtan i bröstet, gång på gång. Shit happens och livet går vidare, visst, men det känns för mig så himla värdelöst att försöka se det bra i saker när jag vet att jag kommer sitta här tillslut med andnöd och den brännande, skakande känslan i hela kroppen, som att någon hällt bensin över min kropp och psyke och sedan tänt på. Och jag kan aldrig släcka den. Så maktlös känner jag mig i mitt egna liv. Jag kan inte släcka elden. Eller förstå hur jag simmar när det känns som att jag drunknar. 

Att tippa på den här hårfina gränsen av att må bättre och sämre än vad jag gjort innan, skrämmer mig. Jag är så rädd att jag ska ramla tillbaka, ännu hårdare denna gång. Samtidigt som jag inte ens tillåter mig själv att få känna mig varm i kroppen och leva fullt ut? Vad är det ens för någon sjukt tvistad dubbelmoral? 

Den här ilskan och hatet jag känner mot mig själv varenda eviga dag är jag så trött och ledsen på att jag bara vill dö. dö dö dö dö dö.



.

orklösheten. att inte orka ta tag i någonting. Att känna ångesten byggas upp ju mer man tänker på det man måste göra och sedan bryta ut i panik när man misslyckas med detta. Eller, "misslyckas och misslyckas"; att bara inte göra det. jag KAN inte. det går bara inte. förstår inte. det kan vara så enkla saker som att ringa ett telefonsamtal. Ska ha ringt min tandläkare i tre veckor nu. det går bara inte. kan inte ta tag i någonting. Aldrig kunnat. Ingen tar mig på allvar eftersom "det är bara att göra det" men den här "egenskapen" har jag haft sedan jag var liten. panikgråter för att jag är en sådan äcklig jobbig vidrig människa som inte kan göra någonting, inte ens ringa ett samtal eller fatta ett beslut eller göra något som gör mig glad för att jag bara tänker på onödigt långsökta konsekvenser. vill inte komma någon nära för att jag vill inte hur de ska se hur fruktansvärt äcklig jag är som person som inte kan någonting. är så himla rädd att mitt liv bara ska rasera mer än det gjort pga av min inkompetens till att klara av att göra och ta tag i saker.

 

jag mår bättre än förr, men börjar bli sämre. har kommit in i en svacka med tankar om det som hände för två år sedan och det går inte att få ut, går inte att radera. vill bara dunka mitt huvud i en betongvägg om och om och om igen innan panikattackerna och minnen kommer i ett svagt försök att få allt att försvinna men det går inte och jag känner mig så jävla fånig.
Har inte ork att gå till maria eller skolan när jag har två lektioner i veckan. blir rädd för mig själv och vågar inte vara själv med min hjärna och min ångest. vill inte prata med en enda själ om någonting hur jag mår för ingen förstår vad jag varit med om och folk lägger dumma kommentarer dagligen och blir så frustrerad och knäpp i huvudet. ingen i min närhet kan någonsin förstå och det gör min hjärna ännu knäppare och min kropp får ännu mer ont. jag vill ingenting. vill inte känna mig älskad för det förtjänar jag inte. vill inte gå i skolan för att jag är för dum. vill inte känna mig jobbig och uppmärksamhetssökande. vill inte ens att någon ska hålla om mig och säga att allt ska bli bra (som alla tonårstjejer vill), eftersom jag känner mig så JÄVLA äcklig. Vidrigaste flickan i världen.

 

vet inte ens vad jag skriver eller varför, ångesten är för hög och jag orkar ingenting. vill bara bort bort bort bort och skrubba mig blodig från all smuts och spy ut allt jag någonsin ätit, tänkt, känt eller upplevt.


.

Är det en ursäkt för att det är så mycket ångest för att jag är den enda av mina vänner som ska dit och för att jag inte vill gå med äckliga 98or, samt att tanken på att kliva in i det rummet ett år till för att hela jag gör så ont? 

Ja. 

.

jag verkar få extra mycket anonyma kommentarer nu för tiden.

idag fick jag två på inlägget under det senaste. Svarade på den ena i ett inlägg och det andra svarade jag i en kommentar. Hoppas du blev nöjd med det svaret i kommentaren Jasmine, skulle varit bättre om du sagt det i verkligheten bara! :)

haha puss på er alla


.