orklösheten. att inte orka ta tag i någonting. Att känna ångesten byggas upp ju mer man tänker på det man måste göra och sedan bryta ut i panik när man misslyckas med detta. Eller, "misslyckas och misslyckas"; att bara inte göra det. jag KAN inte. det går bara inte. förstår inte. det kan vara så enkla saker som att ringa ett telefonsamtal. Ska ha ringt min tandläkare i tre veckor nu. det går bara inte. kan inte ta tag i någonting. Aldrig kunnat. Ingen tar mig på allvar eftersom "det är bara att göra det" men den här "egenskapen" har jag haft sedan jag var liten. panikgråter för att jag är en sådan äcklig jobbig vidrig människa som inte kan göra någonting, inte ens ringa ett samtal eller fatta ett beslut eller göra något som gör mig glad för att jag bara tänker på onödigt långsökta konsekvenser. vill inte komma någon nära för att jag vill inte hur de ska se hur fruktansvärt äcklig jag är som person som inte kan någonting. är så himla rädd att mitt liv bara ska rasera mer än det gjort pga av min inkompetens till att klara av att göra och ta tag i saker.

jag mår bättre än förr, men börjar bli sämre. har kommit in i en svacka med tankar om det som hände för två år sedan och det går inte att få ut, går inte att radera. vill bara dunka mitt huvud i en betongvägg om och om och om igen innan panikattackerna och minnen kommer i ett svagt försök att få allt att försvinna men det går inte och jag känner mig så jävla fånig.
Har inte ork att gå till maria eller skolan när jag har två lektioner i veckan. blir rädd för mig själv och vågar inte vara själv med min hjärna och min ångest. vill inte prata med en enda själ om någonting hur jag mår för ingen förstår vad jag varit med om och folk lägger dumma kommentarer dagligen och blir så frustrerad och knäpp i huvudet. ingen i min närhet kan någonsin förstå och det gör min hjärna ännu knäppare och min kropp får ännu mer ont. jag vill ingenting. vill inte känna mig älskad för det förtjänar jag inte. vill inte gå i skolan för att jag är för dum. vill inte känna mig jobbig och uppmärksamhetssökande. vill inte ens att någon ska hålla om mig och säga att allt ska bli bra (som alla tonårstjejer vill), eftersom jag känner mig så JÄVLA äcklig. Vidrigaste flickan i världen.

vet inte ens vad jag skriver eller varför, ångesten är för hög och jag orkar ingenting. vill bara bort bort bort bort och skrubba mig blodig från all smuts och spy ut allt jag någonsin ätit, tänkt, känt eller upplevt.


.