Är så frustrerad, vet inte vart jag ska ta vägen, så ledsen och arg på allt. Smärtan i bröstkorgen gör så ont att mina ögon vattnas och allt är smärta. 

Vill bli frisk. För en gångsskull vill jag bli frisk från allt jag lider av och inte få återfall. Vill kunna leva ett normalt liv, älska som en normal människa och inte behöva specialhjälp genom livet. För en gångs skull vill jag inte gräva ned mig i ångesten och allt mörkt för att jag känner att jag förtjänar det. Jag är så frustrerad och uppgiven att jag just i denna sekund ser bort från mitt självhat för att allt gör så ont och bara önskar att bli frisk.

.)

Kämpa.

Försöker. 

Se att jag har så mycket att se fram emot. 

Försöker.

Hålla allt ovanför min bristningspunkt. Försöker. 

Se allt positivt. 

Försöker. 

Att inte stöta bort mina nära när jag brister. 

Försöker. 

Att inte låta alla mina destruktiva tankar och handlingar ta över. 

Försöker. 

Att inte låta honom kontrollera mitt liv och mående som han förstörde för två år sedan. 

Försöker.

Stå upp för mig själv även fast jag känner att jag förtjänar all skit.

Försöker.

Kämpa.

Allt är mörkt och jag ser ingen väg ut. Jag är instängd i mitt egna jag. Instängd med mina egna destruktiva röster och mitt hat. Instängd i min egna kropp med panikattacker och mörker. 

Men jag försöker ändå. Och det är det enda positiva jag någonsin kommer kunna se med mig själv.

.

Panikattacker, destruktiva tankar och händelser, matproblem, ångest, hat. Hat, hat, hat. 

Vill ifrån alla dessa saker. Vill ifrån bulimin och anorexin på riktigt någon gång, vill ifrån den dunkande känslan i bröstet och den svidande känslan bakom ögonen, vill ifrån panikattackerna och tankarna ifrån det som hände för två år sedan och börja leva ett normalt liv där det inte styr mig. Där det är jag som har makten. Där inte en Flashback startar en panikattack eller destruktiva beteenden. där inte mardrömmarna väcker mig gråtandes och lägger grunden för mitt mående flera veckor framöver. 

sedan vill jag ifrån hatet mot mig själv. Tankarna på vilken äcklig människa jag är. Vill bort från allt det vidriga jag ser när jag tittar i spegeln, eller den konstanta känslan av att jag är så jobbig och en outhärdlig människa. 

Svamlar som vanligt men är så trött på det mesta. Även fast jag har väldigt mycket bra saker i mitt liv just nu, känns allt tungt ändå. Även fast det är en tröst.

 Positiva tankar, måste ha positiva tankar.

.

Vill så mycket olika saker, saker som kommer sluta i dubbelmoral. Alltid dubbelmoralen. Hur sorterar man ens? Hur lever man ens? Hur blir man glad ens? Eller, hur får man bort det svarta inom mig ens? 

.