Förr hade jag inga problem med att folk fick veta vad jag kände och hur jag mådde. Mina föräldrar läste här regelbundet och alla nära och kära.

Sedan senaste året har jag inte mått bra av att skriva här. Inte för att jag gjort det mycket, men det känns som att jag r vuxen nu, vissa saker kanske man ska lämna bakom sig.

Samtidigt så vill jag inte släppa denna blogg och jag blir arg på mig själv att jag inte känner att jag kan skriva här längre för att alla i mitt liv kollar fortfarande regelbundet här för att se hur jag mår. 

Jag går då och då in här, och då ser jag att det fortfarande, dagligen, rullar in besökare här, även fast jag ej uppdaterat på ett bra tag.

Senaste tiden har varit mer upp och ned än vanligtvis. Vissa perioder känns det som att jag ska dö av ångest, andra ögonblick är jag lyckligare än någonsin. 

Jag vet inte om det beror på att jag lever i en relation, eller om jag bara alltid kommer vara såhär som person? 

I början av sommaren, någon dag efter jag äntligen fått sommarlov och titeln "Årets prestation" på min skola, gick en gammal bekant till mig bort. Jag trodde aldrig att det skulle haft en sådan stor inverkan som det haft. Varje gång jag tänker på honom bryts varje ben i kroppen sönder, även fast det var år sedan vi sågs. Några dagar efter den nyheten så sade vi farväl till honom på Karolinska med hans mamma och vänner. Det var det sjukaste upplevelsen jag varit med om. Stå där, respiratorn är nyligen utdragen, och hålla händer med alla de närmsta i sjukhusrummet, tittandes på honom. Livlös, blek. 

Resterande sommar har varit obeskrivbar. Förutom förlusten av honom så har jag dagligen gått runt och varit arbetslös och det tär på allt. Mig mest, men relationen dessutom. Det är svårt att inte ha pengar, även fast det inte är allting. Det är svårt att bo hemifrån med en annan människa och leva på en inkomst, samt det lilla jag får i månaden. Som jag inte ens får över sommaren då jag inte går i skolan. 

Utöver det har Sverige levererat ett fruktansvärt väder och mer privata saker som har brutit ned en del av mitt psyke. Det är för mig för privat att skriva ut här, även fast jag alltid avreagerat mig själv.

Och efter allt fick jag reda på idag att min älskade favoritmänniska, farfar, ligger på sjukhus. Och jag är förtvivlad för farmors skull och för allas. Det är inte det allvarligaste han ligger inne för, men det är nog för att jag blir orolig för att det värsta ska ske, med operationer och obestämd rehabilitering.

Jag vet inte vart jag vill komma med det här inlägget alls. Jag känner mig bara förvirrad och ledsen just nu, just idag. 

Sedan pendlar allt upp och ned och det är det jag inte klarar av. Att gå en dag och känna mig lycklig och lyckligt lottad att jag är där jag är idag. Och en annan dag att känna mig värdelös och mitt självhat är det enda jag känner. 

Jag har så svårt att prata om hur jag känner hela tiden, så det jag ville komma med det här var väl bara att få skriva det. Eller skriva någonting. För jag kan fortfarande inte sätta fingret på många saker. 

.