nu så ska jag snart åka. då ska jag först träffa en läkare på bup om medicin för mig och sedan ska jag faktiskt till skolan. på sportlovet. 

suck. peace brothas


.

dagen har varit mysig. shoppat med min solstråle sanne. 

Nu sitter jag och röker och tänker på livet. bara mörka tankar över allt. varför gör jag alltid fel?


.

även kallad alla hjärtans dag. Najs. Ska äta middag med fina Caroline idag. Sprida kärlek, det är vad denna otroligt onödiga dag handlar om.

Nu är jag på centret och vi ska skriva krönikor!!!! WOWOWOWOWOWOWOWOWOWOWOWOOOOP.

Lite såhär på kvällskvisten så börjar jag alltid fundera och grubbla. Vad ska det bli av mig? Vad ska jag bli? Men gör inte alla det lite då och då? Alltså grubblar och tänker. Då är bara haken att jag gör det tjugofyra timmar om dygnet. När jag är vaken, när jag sover, äter, går i skolan, tränar, festar. Haha, alltså
hela tiden. Det ligger alltid och gror i bakhuvudet och det gör mig galen. 

Anledningen till att det nog antagligen gör mig lite mer galen och irriterad är nog eftersom jag är den enda i min kompiskrets och som jag känner, som faktiskt har det kämpigt i skolan. Det kan diskuteras otroligt mycket, ja, men de som kämpar i min kompiskrets kämpar inte för att faktiskt ha möjligheten att ens gå i gymnasiet. Då kämpar de för att antagligen höja betygen med lite poäng eller bara hänga med i skolan överhuvudtaget, vilket är två helt olika saker, som tyvärr båda drabbar mig enormt. 


Folk frågar dagligen vart jag ska gå i gymnasiet. Ska du gå musikinriktat? Eller journalistik? Vilka gymnasium ska du välja emellan? Och när jag svarar att jag tar en dag i taget, och vi får se om jag ens ska gå på gymnasiumet överhuvudtaget så häpnar alla och försöker övertala mig om att det är värt det. Att det var "deras tre bästa år i livet" och allt det där man redan hört femtioelva gånger. Men det folk inte förstår är att jag vill gå gymnasiet. Jag vill uppleva allt som händer de tre åren. Jag vill träffa nya människor. Jag vill gå musik- eller mediainriktat och hålla på med det jag älskar att göra. Problemet är bara att jag antagligen inte kommer ha den möjligheten som alla andra. I dagens nuläge står mina betygspoäng på gränsen till 55. Förstår ni? Jag "Kastade" bort/var sjuk hela sjuan och åttan, samt början av nian. Jag har i princip inga betyg. Den känslan i sista terminen av nian kan ni nog antagligen inte tänka er och den är något utav det värsta jag känt. 

Ska jag titta på, och få höra om alla mina kompisars lyckade programval, nya vänner, miljöerna och deras otroligt roliga upplevelse i gymnasiet medans jag sitter hemma och gör allt för att få tag i ett jobb, eftersom jag inte kunde gå gymnasiet? Den tanken är inte rolig att ha i huvudet konstant. 

Nu har jag ju börjat heltid på centret för att få så mycket hjälp som möjligt och faktiskt ha möjligheten att fortsätta plugga. Mina vänner och familj är superstöttande och jättefina. De tror att en sådan smart tjej som jag, kan jobba upp minst 200 poäng på fyra månader. Men det tror inte jag. Jag hoppas och försöker, varje dag. Men jag ser det inte hända. Det är en omöjlighet för mig just nu. Allt ger mig en sådan otrolig ångest att jag bara vill hoppa från balkongräcket, fullt allvarligt. 

Men vi säger nu att om jag lyckas jobba upp mina betyg så att jag kan välja och vraka, har jag länge tänkt på, efter att Robert (min underbara lärare och mentor) lade fram förslaget om att plugga i en annan stad, att det är ett stort alternativ. Och det har också grort otroligt mycket i min lilla hjärna

Skulle jag klara av det? Flytta till en helt ny stad. Starta om på nytt. Bo själv och skaffa nya kompisar från ruta ett för första gången i mitt liv. Skulle jag ha den styrkan att hålla kontakten med mina fina vänner i Stockholm? Jag med den största separationsångesten någonsin, vet inte ens om jag skulle kunna "lämna" dem i första hand. Missa att se alla utvecklas som individer. Missa att fortsätta skapa fina minnen med dem när som helst och vara ifrån dem minst fem dagar i veckan i tre år? Bara tanken nu får mina ögon att vattnas. 

Samtidigt vet jag mycket väl att jag skulle behöva den där nya kulan. Inte behöva gå i en skola i stan där folk känner folk jag inte vill att de ska känna och man känner eller vet antagligen vilka mer än en fjärdedel är. Jag vill komma någonstans där jag inte känner en själ och kan skapa egna band till folk. Men jag vet inte om jag skulle klara av att, inte lämna, men distansera mig ifrån mina kompisar. Det finaste jag har i livet. Klara mig utan Sanne, Cilia, Tyra, Zeke, Caroline, Nikki, Viktor, August, Torsten, Browni, och många fler känns inte som ett val överhuvudtaget. Men jag vet att jag nästan behöver komma bort och testa nya saker. Vännerna kommer ju bestå om man nu vill, eller hur? 

Så otroligt mycket tankar men så lite svar. Jag vill bara ha normala betyg nu. Nu, nu, nu. Ni förstår inte hur lyckligt lottade ni som "bara" har 200 poäng är. suck. 

Nej nu ska jag sova, och grubbla lite mer på mitt liv. Gråta en skvätt också kanske. Jag vill så mycket men kan så lite. 

Kramar. Ta hand om er där ute nu. 



.

Är det nu jag drar till med Baby av den ökände JB? Haha faktiskt inte, men jag har ingen sådär otrolig favoritlåt. Walk in the sun med Mcfly är dock svår att toppa. 


.

Alltså ångesten över att inte blogga borde inte hinna ifatt mig såhär mycket egentligen men det gör det ändå. Förstår helt ärligt inte varför folk fortfarande läser och kikar in här. Det är bara deppigt och jobbig uppdatering, haha. 

Idag gick jag och bror min till vinterskola i Västberga. WOWOWWOOWW. Ångestfyllt som satan. Var där till 3, sedan träffade jag Caroline. Vi fikade och träffade efter två timmar även Friday och August där, så jävla skoj! 

Kom nyss hem och allt är ångestfyllt WÄWÄWÄWÄWÄWÄ. Mår jätteilla också. Haha, åh mitt liv.


Imorgon taggar vi skola igen. Fyfan vad jag bara vill bort från det. Nu nu nu nu. 

Idag har jag jobbat, som en galning kan jag säga er! Pensionärer är inte alltid så söta som man kan tänka sig. Ibland vill man slå de.. Samma sak med små barn och bebiar. Usch.

Igår ramlade jag och slog ut en tand mot en byrå. Det gjorde jävligt ont, people.

Pappa ska ta med mig till tandläkaren så fort som möjligt och fixa detta men jag kan bli tvungen at gå med endast en framtand i några dagar. Aja whatevvar. 

Nu är jag med mina fina vänner Cilia och Sannis. De äter mitt godis och fiser i soffan. Två fisförnäma idioter. Men jag älskar de ändå! Fast jag är nog ändå värst. Fiser som en tok och stoppar munnen full av godis. Omnom

 

 

 

 

 

Puss på er alla!

Även kallad julafton. Jag hatar verkligen julen, men ni kan väl få en god jul i alla fall.

Jag har nyss vaknat och ätit lite. David är i duschen och pappa springer runt med mat lite då och då, ibland. Det som jag tycker är så himla skönt i år är att vi inte stressar som vi gjort alla andra år. Jag har aldrig förstått mig på mig att allt ska vara "perfekt" på julafton. Vad är det roliga med det? Jag förstår att många stressar upp sig för att det är lite av en norm att julafton ska vara en perfekt högtid, men om man tänker efter egentligen så blir det "perfekta" när det inte är perfekt. Enligt mig i alla fall. Det är en anledning till att jag har något emot julen, all den här stressen. Det är ju inte bra för någon överhuvudtaget. 

Nu ska jag nog hoppa in i duschen. Snart kommer mor och vid 1 kommer födelsedagsbarnet aka min kusin, Niko.

Puss och god jul!


.

två dagar fram till julafton. Har zero julkänsla. Här hemma har vi ingen gran, inget pynt, ingen julmust, ingenting. För mig är det bara samma eländiga högtid och äckliga vinter.

Idag ska jag få träffa min bror. Har inte träffat honom sedan höstlovet.

Men nu ska jag fika med Cilia och Sanne. Tjohej. .


.

jag hittade en text jag skrev för kanske.. 4-5 veckor sedan? När jag började falla ned i min depression-svacka igen som jag ännu inte kunnat ta mig ut ur.

Kände av någon konstig anledning för att dela med mig av den texten, mer som en ögonöppnare. Inte för sympati, utan för att folk ska inse att folk inte alltid har det så bra.

Äsch jag vet ingenting längre, ska ändå till soc på tisdag och påbörja en utredning om mentala sjukdomar imorgon so fuck it. Här har ni novellen jag skrev. Kom gärna med kritik och åsikter. Det uppskattas.

---------------------------------

Det är en kall oktobernatt när hon sitter på sin hemtrevliga balkong och röker cigarett efter cigarett. Den svaga kyliga brisen omfamnar de vissna blommorna. De är livlösa, men den kalla vinden som hon hatar lyckas få de att se levande ut. Svajande vackert, tänker hon samtidigt som hon drar ett djupt uppfriskande bloss. Hennes kala fötter fryser i kylan. Hela hon är kall. Inte bara för att vintern smyger på sakta, utan hela hennes inre är kallt. Hon släcker sin cigarett och kollar ut över grannskapet samtidigt som hon suckar högt och djupt. Ömtåligt trycker hon ned tändaren ännu en gång den här kvällen för att lysa upp en ny cigarett. Hon har tappat räkningen på hur många hon har förbrukat under dessa få timmar hon suttit still, livlös, på denna lilla balkong i kylan. Av nyfikenhet så kollar hon ner i sitt slitna cigarettpaket. Fyra stycken kvar. Hon ryser till av tanken på att paketet var nyöppnat när hon först suttit sig där ute i det kalla. Och gåshuden som sprider sig över hennes nätta, nästan anorektiska kropp, skulle de flesta tro var av rädsla. Rädslan av att man skadar sin kropp så mycket. Av att man slösar så mycket pengar, och alla dessa stereotypiska farhågor som människor tänker på när de ska argumentera mot rökning. Men hennes prickar över hela henne, som räcker sig enda upp till nacken, är av njutning. Ett leende leker på hennes fylliga, rosa läppar och hennes relativt vita och charmiga tänder syns klart i dunklet som natten ger. Hon älskar att skada sig själv. På alla möjliga sätt och vis. Att känna att hon kortar ned sitt liv med sex minuter för varje cigarett borde väcka panik hos denna arma och unga flicka. Men hon älskar det. Hon vill dö ung. Livet för henne har ju ändå bara gett henne ett mörker och kyla. Precis som denna natt. Hon gillar att förklara sitt liv som en klar stjärnkväll. Så otroligt mörk, men det finns vissa ljuspunkter som sträcker sig hit och dit i hennes unga år. Stjärnorna representerar till exempel hennes vänner och familj. Som hon egentligen hatar att älska, men aldrig vågat avslöja det för någon. Om det inte var för dem, så skulle hon inte vara här. Hon skulle mått bra någon annan stans. Men hon är för feg. För feg för att ta det där steget att göra det. Att få vara lycklig på en annan plats. Med sin morfar, som hon alltid känt att hon haft en kontakt med även fast hon aldrig träffat honom. Att vara lycklig någonstans som inte innebär att vara kvar i verkligheten. En annan värld. Gräset är grönare på andra sidan, eller vad säger man? 

Hon drar sin jacka närmare hennes bleka hud och huttrar snabbt till. Hennes blonda slitna hår sätter hon upp i en slarvig hästsvans samtidigt som hennes sextonde cigarett för kvällen hänger komfortabelt i mungipan. Musiken som spelas i hennes öron får henne ovanligt lugn i huvudet. Hon är enbart tom. Tom på allt i hela kroppen. Men på samma gång känns det som att hennes hjärta värker. Varje gång hon gör den minsta lilla rörelse, gör hela hon ont. Det är så otroligt fysiskt påfrestande att enbart andas.

Men det kan ju inte alltid varit såhär, eller hur? Hon växte upp i den där relativt lyckliga familjen, en storebror som hon såklart alltid tjafsade med och två föräldrar som var normala. De hade en volvo, en katt och en villa i en fin förort i Stockholm. Hon fick allt hon pekade på, men var fortfarande tacksam för alla vänner hon hade. Vilket var många kompisar. Och redan då var hon den populäraste tjejen i sin årskurs. Det är nu i efterhand hon insett att hon nästan alltid mått dåligt. Den stereotypiska familjen var inte så perfekt. Inte alls perfekt, faktiskt.

 Hon får fortfarande allt hon pekar på, hon har fortfarande världens finaste vänner. Hon är fortfarande väldigt populär. Både utanför och i sin skola. Hon är väldigt social och utåtriktad, vilket gör henne ganska populär bland killarna. Hon har nu börjat få en jättebra kontakt med sina föräldrar och hon är bästa kompis med sin storebror. 

Den här tjejen har ju allt som en tonårstjej vill ha. Så varför mår hon så dåligt? Är det för hennes föräldrars skilsmässa? Är det för att hon lidit av ätstörningar? Är det för att hon som alla andra tonåringar har haft både kärleks- och vänskapsproblem? Är det för att hon och hennes mamma under en lång period knappt kunde ses? Är det för att hon hatar sig själv mer än allt i hela universum? Är det för att hon blev utsatt för grova övergrepp av en gammal kille hon brukade träffa? Är det för att hennes skolgång gått utför de senaste åren, även fast hon är hur allmänbildad och smart som helst?
Hon vet inte. Och det är det som gör henne galen. Den här spralliga tjejen är inte så strålande och glad som hon alltid verkar längre.  Hon håller på att gå in i väggen totalt. Hennes tankar gör henne galen. Varför mår hon så otroligt dåligt när hon har allt man kan önska sig? Det är så många som skulle vilja sitta i hennes sits och det vet hon. Alla nya människor hon träffar, är så avundsjuka på henne. På hennes sätt att se saker på, för hon är oftast väldigt glad och älskar att umgås och ha roligt.

Även fast hon verkar glad på utsidan så värker hela hennes kropp konstant. Det är jobbigt att gå. Allt blir otroligt påfrestande för henne. Och hon vet inte varför. Någon måste ju ha gett henne den här otroliga chansen att åstadkomma något i det här livet med dessa fördelar, men hon kan inte ta emot den stora möjligheten. Hon vet inte hur man gör. Hur man får sig själv att må bra.

Den här söta flickan med ett brustet inre vet inte hur hon ska leva eller sluta må dåligt. För vad hon än gör, mår hon så vidrigt av. Hennes krav på sig själv är inte små och hur hon än tänker och tycker lyckas hon alltid ha dubbelmoral. Hon vill gå i skolan men orkar inte. Hon hatar sig själv men lever på sitt självförtroende. Hon ljuger ofta. Hon peppar sina vänner med fina ord i olika situationer när hon egentligen gör samma sak. Och även fast hon alltid känner sig utnyttjad av killar, vill hon alltid träffa nya bara för att se vem hon kan få.  

Nu sitter den här flickan på balkongräcket med benen dinglandes mot marken. Fjärde våningen. Det är långt ner, tänker hon och ler ännu ett nöjt leende. Vinden tar tag i hennes hästsvans och hennes händer börjar skifta i en lila nyans.

Hennes pappa är ute med jobbet ikväll. Hon njuter av varje sekund själv samtidigt som hon hatar att vara ensam. Ser ni, där är hennes dubbelmoral igen? Den tanken fick hennes mage att vridas ut och in. Varje gång hon kommer på sig själv med att ha den där dubbelmoralen, vill hon spy. Trycka fingrarna i halsen, som hon gjorde hela tiden förut, tills hon slutade i somras. Det är som ett beroende. En sjukdom. Men det gjorde allt så mycket lättare och hon brukar ofta tänka på att börja igen. Varje dag, faktiskt. Men hon gör det aldrig ändå. Det är för att hon vet att hennes vänner skulle hata henne. Eller de hatar inte personen, de hatar handlingen. Och hon är väl för feg också. För att hon vet att hon fastnar lätt i saker och har svårt att ta sig ur dem.

 Hennes gråa, ljusa ögon scannar igenom höghusen och bakgården som hon ser från den höga höjden. Allt är egentligen så vackert, tänker hon. Allt har sin charm och har sin skönhet. Att det mesta kan vara så skört men även väldigt starkt. Varför kan hon inte tycka samma sak om sig själv? Det finns så många som har den åsikten om henne, så vad är det för fel på hennes tankar? Hon känner sig konstant utanför på ett sätt ingen kan tänka sig. Utanför hos sig själv. Hon vill så gärna, men kan inte. Så hon blir utfryst i sin egen hjärna och kropp. Det enda hon egentligen vill göra är att gå och lägga sig. Sova. I flera veckor, som i en dvala och sedan vakna upp, pigg och glad. Med motivationen till att vara lycklig, klara av skolan och vara en bra människa. 

Hennes telefon vibrerar i bröstfickan på hennes rutiga skjorta. Hennes lila nyanserade fingrar fumlar med knappen en stund innan känseln försvinner från dem. Tillslut får hon upp sin telefon och inser att det är hennes bästa kompis som ringer. Hon svarar glatt och blir genuint lycklig över att han hör av sig. De pratar en lång stund och hon röker några cigaretter till. Men när de lägger på, känner hon tomheten som omfamnar henne igen. Värken som aldrig går över. Hon vågar aldrig säga till någon när hon mår dåligt längre, hon vill inte vara en börda. Och hon vet inte vad hon ska säga egentligen. Flickan vet ju inte varför hon mår dåligt längre.


Den här positiva, men ändå så ledsna flicka, vill sluta drömma glada drömmar om att överdosera och åka in på psyket. Den här solstrålen vill sluta skära sig och gå runt med dessa ton på hennes nätta axlar och den konstanta ångesten som alltid övervinner hennes tankar och kropp.

 Hon vill bara må bra. Och hon hoppas förgäves alltid på att något ska funka. Som att röka, spy, skära sig, eller supa sig redlöst full varje helg. 

 Och hon hoppas att även den här texten, där hon inte ens vågar använda det simpla ordet ”jag”, som hon nu lagt ned tid på, ska hjälpa också. 

Jag är en dum och naiv flicka. Dum, naiv och deprimerad flicka.  
  
-------------

.