Det är en kall oktobernatt när hon sitter på sin hemtrevliga balkong och röker cigarett efter cigarett. Den svaga kyliga brisen omfamnar de vissna blommorna. De är livlösa, men den kalla vinden som hon hatar lyckas få de att se levande ut. Svajande vackert, tänker hon samtidigt som hon drar ett djupt uppfriskande bloss. Hennes kala fötter fryser i kylan. Hela hon är kall. Inte bara för att vintern smyger på sakta, utan hela hennes inre är kallt. Hon släcker sin cigarett och kollar ut över grannskapet samtidigt som hon suckar högt och djupt. Ömtåligt trycker hon ned tändaren ännu en gång den här kvällen för att lysa upp en ny cigarett. Hon har tappat räkningen på hur många hon har förbrukat under dessa få timmar hon suttit still, livlös, på denna lilla balkong i kylan. Av nyfikenhet så kollar hon ner i sitt slitna cigarettpaket. Fyra stycken kvar. Hon ryser till av tanken på att paketet var nyöppnat när hon först suttit sig där ute i det kalla. Och gåshuden som sprider sig över hennes nätta, nästan anorektiska kropp, skulle de flesta tro var av rädsla. Rädslan av att man skadar sin kropp så mycket. Av att man slösar så mycket pengar, och alla dessa stereotypiska farhågor som människor tänker på när de ska argumentera mot rökning. Men hennes prickar över hela henne, som räcker sig enda upp till nacken, är av njutning. Ett leende leker på hennes fylliga, rosa läppar och hennes relativt vita och charmiga tänder syns klart i dunklet som natten ger. Hon älskar att skada sig själv. På alla möjliga sätt och vis. Att känna att hon kortar ned sitt liv med sex minuter för varje cigarett borde väcka panik hos denna arma och unga flicka. Men hon älskar det. Hon vill dö ung. Livet för henne har ju ändå bara gett henne ett mörker och kyla. Precis som denna natt. Hon gillar att förklara sitt liv som en klar stjärnkväll. Så otroligt mörk, men det finns vissa ljuspunkter som sträcker sig hit och dit i hennes unga år. Stjärnorna representerar till exempel hennes vänner och familj. Som hon egentligen hatar att älska, men aldrig vågat avslöja det för någon. Om det inte var för dem, så skulle hon inte vara här. Hon skulle mått bra någon annan stans. Men hon är för feg. För feg för att ta det där steget att göra det. Att få vara lycklig på en annan plats. Med sin morfar, som hon alltid känt att hon haft en kontakt med även fast hon aldrig träffat honom. Att vara lycklig någonstans som inte innebär att vara kvar i verkligheten. En annan värld. Gräset är grönare på andra sidan, eller vad säger man? 

Hon drar sin jacka närmare hennes bleka hud och huttrar snabbt till. Hennes blonda slitna hår sätter hon upp i en slarvig hästsvans samtidigt som hennes sextonde cigarett för kvällen hänger komfortabelt i mungipan. Musiken som spelas i hennes öron får henne ovanligt lugn i huvudet. Hon är enbart tom. Tom på allt i hela kroppen. Men på samma gång känns det som att hennes hjärta värker. Varje gång hon gör den minsta lilla rörelse, gör hela hon ont. Det är så otroligt fysiskt påfrestande att enbart andas.

Men det kan ju inte alltid varit såhär, eller hur? Hon växte upp i den där relativt lyckliga familjen, en storebror som hon såklart alltid tjafsade med och två föräldrar som var normala. De hade en volvo, en katt och en villa i en fin förort i Stockholm. Hon fick allt hon pekade på, men var fortfarande tacksam för alla vänner hon hade. Vilket var många kompisar. Och redan då var hon den populäraste tjejen i sin årskurs. Det är nu i efterhand hon insett att hon nästan alltid mått dåligt. Den stereotypiska familjen var inte så perfekt. Inte alls perfekt, faktiskt.

 Hon får fortfarande allt hon pekar på, hon har fortfarande världens finaste vänner. Hon är fortfarande väldigt populär. Både utanför och i sin skola. Hon är väldigt social och utåtriktad, vilket gör henne ganska populär bland killarna. Hon har nu börjat få en jättebra kontakt med sina föräldrar och hon är bästa kompis med sin storebror. 

Den här tjejen har ju allt som en tonårstjej vill ha. Så varför mår hon så dåligt? Är det för hennes föräldrars skilsmässa? Är det för att hon lidit av ätstörningar? Är det för att hon som alla andra tonåringar har haft både kärleks- och vänskapsproblem? Är det för att hon och hennes mamma under en lång period knappt kunde ses? Är det för att hon hatar sig själv mer än allt i hela universum? Är det för att hon blev utsatt för grova övergrepp av en gammal kille hon brukade träffa? Är det för att hennes skolgång gått utför de senaste åren, även fast hon är hur allmänbildad och smart som helst?
Hon vet inte. Och det är det som gör henne galen. Den här spralliga tjejen är inte så strålande och glad som hon alltid verkar längre.  Hon håller på att gå in i väggen totalt. Hennes tankar gör henne galen. Varför mår hon så otroligt dåligt när hon har allt man kan önska sig? Det är så många som skulle vilja sitta i hennes sits och det vet hon. Alla nya människor hon träffar, är så avundsjuka på henne. På hennes sätt att se saker på, för hon är oftast väldigt glad och älskar att umgås och ha roligt.

Även fast hon verkar glad på utsidan så värker hela hennes kropp konstant. Det är jobbigt att gå. Allt blir otroligt påfrestande för henne. Och hon vet inte varför. Någon måste ju ha gett henne den här otroliga chansen att åstadkomma något i det här livet med dessa fördelar, men hon kan inte ta emot den stora möjligheten. Hon vet inte hur man gör. Hur man får sig själv att må bra.

Den här söta flickan med ett brustet inre vet inte hur hon ska leva eller sluta må dåligt. För vad hon än gör, mår hon så vidrigt av. Hennes krav på sig själv är inte små och hur hon än tänker och tycker lyckas hon alltid ha dubbelmoral. Hon vill gå i skolan men orkar inte. Hon hatar sig själv men lever på sitt självförtroende. Hon ljuger ofta. Hon peppar sina vänner med fina ord i olika situationer när hon egentligen gör samma sak. Och även fast hon alltid känner sig utnyttjad av killar, vill hon alltid träffa nya bara för att se vem hon kan få.  

Nu sitter den här flickan på balkongräcket med benen dinglandes mot marken. Fjärde våningen. Det är långt ner, tänker hon och ler ännu ett nöjt leende. Vinden tar tag i hennes hästsvans och hennes händer börjar skifta i en lila nyans.

Hennes pappa är ute med jobbet ikväll. Hon njuter av varje sekund själv samtidigt som hon hatar att vara ensam. Ser ni, där är hennes dubbelmoral igen? Den tanken fick hennes mage att vridas ut och in. Varje gång hon kommer på sig själv med att ha den där dubbelmoralen, vill hon spy. Trycka fingrarna i halsen, som hon gjorde hela tiden förut, tills hon slutade i somras. Det är som ett beroende. En sjukdom. Men det gjorde allt så mycket lättare och hon brukar ofta tänka på att börja igen. Varje dag, faktiskt. Men hon gör det aldrig ändå. Det är för att hon vet att hennes vänner skulle hata henne. Eller de hatar inte personen, de hatar handlingen. Och hon är väl för feg också. För att hon vet att hon fastnar lätt i saker och har svårt att ta sig ur dem.

 Hennes gråa, ljusa ögon scannar igenom höghusen och bakgården som hon ser från den höga höjden. Allt är egentligen så vackert, tänker hon. Allt har sin charm och har sin skönhet. Att det mesta kan vara så skört men även väldigt starkt. Varför kan hon inte tycka samma sak om sig själv? Det finns så många som har den åsikten om henne, så vad är det för fel på hennes tankar? Hon känner sig konstant utanför på ett sätt ingen kan tänka sig. Utanför hos sig själv. Hon vill så gärna, men kan inte. Så hon blir utfryst i sin egen hjärna och kropp. Det enda hon egentligen vill göra är att gå och lägga sig. Sova. I flera veckor, som i en dvala och sedan vakna upp, pigg och glad. Med motivationen till att vara lycklig, klara av skolan och vara en bra människa. 

Hennes telefon vibrerar i bröstfickan på hennes rutiga skjorta. Hennes lila nyanserade fingrar fumlar med knappen en stund innan känseln försvinner från dem. Tillslut får hon upp sin telefon och inser att det är hennes bästa kompis som ringer. Hon svarar glatt och blir genuint lycklig över att han hör av sig. De pratar en lång stund och hon röker några cigaretter till. Men när de lägger på, känner hon tomheten som omfamnar henne igen. Värken som aldrig går över. Hon vågar aldrig säga till någon när hon mår dåligt längre, hon vill inte vara en börda. Och hon vet inte vad hon ska säga egentligen. Flickan vet ju inte varför hon mår dåligt längre.


Den här positiva, men ändå så ledsna flicka, vill sluta drömma glada drömmar om att överdosera och åka in på psyket. Den här solstrålen vill sluta skära sig och gå runt med dessa ton på hennes nätta axlar och den konstanta ångesten som alltid övervinner hennes tankar och kropp.

 Hon vill bara må bra. Och hon hoppas förgäves alltid på att något ska funka. Som att röka, spy, skära sig, eller supa sig redlöst full varje helg. 

 Och hon hoppas att även den här texten, där hon inte ens vågar använda det simpla ordet ”jag”, som hon nu lagt ned tid på, ska hjälpa också. 

Jag är en dum och naiv flicka. Dum, naiv och deprimerad flicka.  
  
-------------

.