Lite såhär på kvällskvisten så börjar jag alltid fundera och grubbla. Vad ska det bli av mig? Vad ska jag bli? Men gör inte alla det lite då och då? Alltså grubblar och tänker. Då är bara haken att jag gör det tjugofyra timmar om dygnet. När jag är vaken, när jag sover, äter, går i skolan, tränar, festar. Haha, alltså
hela tiden. Det ligger alltid och gror i bakhuvudet och det gör mig galen. 

Anledningen till att det nog antagligen gör mig lite mer galen och irriterad är nog eftersom jag är den enda i min kompiskrets och som jag känner, som faktiskt har det kämpigt i skolan. Det kan diskuteras otroligt mycket, ja, men de som kämpar i min kompiskrets kämpar inte för att faktiskt ha möjligheten att ens gå i gymnasiet. Då kämpar de för att antagligen höja betygen med lite poäng eller bara hänga med i skolan överhuvudtaget, vilket är två helt olika saker, som tyvärr båda drabbar mig enormt. 


Folk frågar dagligen vart jag ska gå i gymnasiet. Ska du gå musikinriktat? Eller journalistik? Vilka gymnasium ska du välja emellan? Och när jag svarar att jag tar en dag i taget, och vi får se om jag ens ska gå på gymnasiumet överhuvudtaget så häpnar alla och försöker övertala mig om att det är värt det. Att det var "deras tre bästa år i livet" och allt det där man redan hört femtioelva gånger. Men det folk inte förstår är att jag vill gå gymnasiet. Jag vill uppleva allt som händer de tre åren. Jag vill träffa nya människor. Jag vill gå musik- eller mediainriktat och hålla på med det jag älskar att göra. Problemet är bara att jag antagligen inte kommer ha den möjligheten som alla andra. I dagens nuläge står mina betygspoäng på gränsen till 55. Förstår ni? Jag "Kastade" bort/var sjuk hela sjuan och åttan, samt början av nian. Jag har i princip inga betyg. Den känslan i sista terminen av nian kan ni nog antagligen inte tänka er och den är något utav det värsta jag känt. 

Ska jag titta på, och få höra om alla mina kompisars lyckade programval, nya vänner, miljöerna och deras otroligt roliga upplevelse i gymnasiet medans jag sitter hemma och gör allt för att få tag i ett jobb, eftersom jag inte kunde gå gymnasiet? Den tanken är inte rolig att ha i huvudet konstant. 

Nu har jag ju börjat heltid på centret för att få så mycket hjälp som möjligt och faktiskt ha möjligheten att fortsätta plugga. Mina vänner och familj är superstöttande och jättefina. De tror att en sådan smart tjej som jag, kan jobba upp minst 200 poäng på fyra månader. Men det tror inte jag. Jag hoppas och försöker, varje dag. Men jag ser det inte hända. Det är en omöjlighet för mig just nu. Allt ger mig en sådan otrolig ångest att jag bara vill hoppa från balkongräcket, fullt allvarligt. 

Men vi säger nu att om jag lyckas jobba upp mina betyg så att jag kan välja och vraka, har jag länge tänkt på, efter att Robert (min underbara lärare och mentor) lade fram förslaget om att plugga i en annan stad, att det är ett stort alternativ. Och det har också grort otroligt mycket i min lilla hjärna

Skulle jag klara av det? Flytta till en helt ny stad. Starta om på nytt. Bo själv och skaffa nya kompisar från ruta ett för första gången i mitt liv. Skulle jag ha den styrkan att hålla kontakten med mina fina vänner i Stockholm? Jag med den största separationsångesten någonsin, vet inte ens om jag skulle kunna "lämna" dem i första hand. Missa att se alla utvecklas som individer. Missa att fortsätta skapa fina minnen med dem när som helst och vara ifrån dem minst fem dagar i veckan i tre år? Bara tanken nu får mina ögon att vattnas. 

Samtidigt vet jag mycket väl att jag skulle behöva den där nya kulan. Inte behöva gå i en skola i stan där folk känner folk jag inte vill att de ska känna och man känner eller vet antagligen vilka mer än en fjärdedel är. Jag vill komma någonstans där jag inte känner en själ och kan skapa egna band till folk. Men jag vet inte om jag skulle klara av att, inte lämna, men distansera mig ifrån mina kompisar. Det finaste jag har i livet. Klara mig utan Sanne, Cilia, Tyra, Zeke, Caroline, Nikki, Viktor, August, Torsten, Browni, och många fler känns inte som ett val överhuvudtaget. Men jag vet att jag nästan behöver komma bort och testa nya saker. Vännerna kommer ju bestå om man nu vill, eller hur? 

Så otroligt mycket tankar men så lite svar. Jag vill bara ha normala betyg nu. Nu, nu, nu. Ni förstår inte hur lyckligt lottade ni som "bara" har 200 poäng är. suck. 

Nej nu ska jag sova, och grubbla lite mer på mitt liv. Gråta en skvätt också kanske. Jag vill så mycket men kan så lite. 

Kramar. Ta hand om er där ute nu. 



.