20.29
ångesten. ångesten. och såklart lite ångest på det.
jag kan knappt andas, det är så mycket som händer just nu. och snart orkar jag inte mer.
min bästavän hatar mig fortfarande. hon har inte pratat med mig på 24 dagar. nästan 4 veckor. när man skriver ut det såhär, så ser det så jävla patetiskt ut, men jag plågas varje dag.
Jag gjorde ett misstag. Ett relativt stort misstag. Och jag kan stå för det. Jag kan erkänna att jag och den här andra människan som är inblandad var två kukar och gjorde fel, och vad mer kan jag säga? alla gör bort sig och det är en del av att växa. Jag har i och för sig gjort ungefär samma misstag nu för tredje gången men inte mot samma person. Vilket kanske är värre om man tänker efter också.
Att jag inte får en endaste liten chans att försöka förklara mig eller rätta till saker med en människa som har hjälpt mig att växa så mycket och som jag älskar över allt annat sårar mig så djupt. Att inte hon vill det här lika mycket som jag vill och att hon inte älskar mig likvis får mig att panikgråta. Och jag är inte en människa som gråter.
Varje dag. Varje eviga dag slår jag in hennes nummer och är påväg att ringa för att se hur hon mår, snacka lite skit och kanske fråga om vi ska ses. Men innan jag trycker på den gröna luren inser jag. Juste, hon hatar ju mig. Att jag inte kan ens ringa min andra halva för att jag vill fråga hur människan mår är så jävla cpsjukt att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
jag har inte hört hennes röst på 24 dagar och jag tror mig se henne överallt. Jag plågas varje dag och hur äckligt fånigt det än är, har jag förlorat en syster, bästavän och själsfrände för att jag är dum i huvudet, och jag vet att jag inte kan leva utan henne.
snart lämnar jag allt det här för jag gör aldrig något bra och alla skulle leva på bättre utan mig och mina misstag.
.
jag kan knappt andas, det är så mycket som händer just nu. och snart orkar jag inte mer.
min bästavän hatar mig fortfarande. hon har inte pratat med mig på 24 dagar. nästan 4 veckor. när man skriver ut det såhär, så ser det så jävla patetiskt ut, men jag plågas varje dag.
Jag gjorde ett misstag. Ett relativt stort misstag. Och jag kan stå för det. Jag kan erkänna att jag och den här andra människan som är inblandad var två kukar och gjorde fel, och vad mer kan jag säga? alla gör bort sig och det är en del av att växa. Jag har i och för sig gjort ungefär samma misstag nu för tredje gången men inte mot samma person. Vilket kanske är värre om man tänker efter också.
Att jag inte får en endaste liten chans att försöka förklara mig eller rätta till saker med en människa som har hjälpt mig att växa så mycket och som jag älskar över allt annat sårar mig så djupt. Att inte hon vill det här lika mycket som jag vill och att hon inte älskar mig likvis får mig att panikgråta. Och jag är inte en människa som gråter.
Varje dag. Varje eviga dag slår jag in hennes nummer och är påväg att ringa för att se hur hon mår, snacka lite skit och kanske fråga om vi ska ses. Men innan jag trycker på den gröna luren inser jag. Juste, hon hatar ju mig. Att jag inte kan ens ringa min andra halva för att jag vill fråga hur människan mår är så jävla cpsjukt att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
jag har inte hört hennes röst på 24 dagar och jag tror mig se henne överallt. Jag plågas varje dag och hur äckligt fånigt det än är, har jag förlorat en syster, bästavän och själsfrände för att jag är dum i huvudet, och jag vet att jag inte kan leva utan henne.
snart lämnar jag allt det här för jag gör aldrig något bra och alla skulle leva på bättre utan mig och mina misstag.
.
17.30
jag vet inte vad det är som händer med mig. håller jag på att bli galen, är jag enbart tonårsdeprimerad eller har jag redan gått in i väggen för länge sedan? Jag kan inte skilja på rätt, fel, bra, dåligt längre. Jag kan inte skilja på något. det enda jag vet är att denna smärta, otroliga smärta jag har som sprider sig i min kropp inte vill försvinna och blir större och kraftigare för varje dag. jag vet inte vad jag sa göra åt det heller. hur ska jag veta det när jag inte vet varför jag mår såhär. ibland blir allt så mycket att jag knappt vet vad jag heter. att allt rullar framför mina ögon som en film. ungefär som man är hög. varför, varför, varför mår jag så dåligt?
Så känner jag dock inte alltid. alltså att jag inte vet varför jag mår så kasst. jag vet visst, ibland så. jag har konkreta anledningar varför jag är så på botten, och det är självklart jag mår dåligt över dem, men oftast så mår jag dåligt utan att veta om varför. jag kan inte utesluta smärtan och det som får mig att göra dessa dåliga, dumma val jag gör. och det gör mig så otroligt frustrerad.
Träffade en människa idag som jag verkligen både inte ville och ville träffa på samma gång. men hon gav mig inte de svar jag ville ha. jag vill bara att allt ska vara bra igen. den människa som hatar mig, om ni ser några inlägg nedanför er hatar mig fortfarande och det gör så ont. det gör så jävla ont. jag kan inte andas när jag tänker på det och måste göra alla dessa stressövningar jag lärt mig då. jag vet inte hur länge jag klarar mig i livet utan den människan men jag skulle nog uppskatta den tiden till väldigt lite.
Jag vet inte hur länge jag klarar mig i livet överhuvudtagen faktiskt. att avsluta detta helvete jag varit i i tre år nu är så otroligt jävla lockande att jag ler åt tanken. om saker inte börjar gå bättre inom en kort tid kan jag inte garantera att det finns mycket hopp om de få procent jag andas på nu.
varför föddes jag ens? förlåt för alla jag sårat, snart släpper jag taget.
.
Så känner jag dock inte alltid. alltså att jag inte vet varför jag mår så kasst. jag vet visst, ibland så. jag har konkreta anledningar varför jag är så på botten, och det är självklart jag mår dåligt över dem, men oftast så mår jag dåligt utan att veta om varför. jag kan inte utesluta smärtan och det som får mig att göra dessa dåliga, dumma val jag gör. och det gör mig så otroligt frustrerad.
Träffade en människa idag som jag verkligen både inte ville och ville träffa på samma gång. men hon gav mig inte de svar jag ville ha. jag vill bara att allt ska vara bra igen. den människa som hatar mig, om ni ser några inlägg nedanför er hatar mig fortfarande och det gör så ont. det gör så jävla ont. jag kan inte andas när jag tänker på det och måste göra alla dessa stressövningar jag lärt mig då. jag vet inte hur länge jag klarar mig i livet utan den människan men jag skulle nog uppskatta den tiden till väldigt lite.
Jag vet inte hur länge jag klarar mig i livet överhuvudtagen faktiskt. att avsluta detta helvete jag varit i i tre år nu är så otroligt jävla lockande att jag ler åt tanken. om saker inte börjar gå bättre inom en kort tid kan jag inte garantera att det finns mycket hopp om de få procent jag andas på nu.
varför föddes jag ens? förlåt för alla jag sårat, snart släpper jag taget.
.
sjunde februari
Då sitter hon där där igen, med musik i båda öronen, cigaretterna och diverse föremål för att försöka dämpa det. Ångesten.
Hon försöker trycka ut rösterna i huvudet. Pressa ut det de säger till henne från hennes hjärna. Det som får henne att skära sig och panikgråta varje kväll. Eller, de och de, det är hennes egna röst. Som säger åt henne att hon är värdelös. Äcklig. Jobbig. Ful. Förstår ni hur fel det är? Hon försöker få ut sig själv ur sitt egna psyke. Hon kämpar, varje dag.
Hon vet inte hur hon ska handskas med allt. Livet. Hon vill inte leva längre med dessa smärtor hon bär på, men hon är rädd för att dö. Rädd för att lämna alla hennes fina kära bakom sig. Hon vet att ingen egentligen skulle sörja, men det är det hon förgäves hoppas på varje dag. Just för att hon inte ska göra det. Ta steget. Som hon vill så gärna, men inte kan på något sätt.
Hennes morfar och hon brukar prata när hon mår dåligt och panikgråter. Han säger åt henne att livet är fyllt med dynga, men att allt det fina som det även tillför gör allt värt i slutändan ändå. Han tröstar henne. På det mentala planet, det vill säga. Han är ju död. Och har varit det hela hennes liv.
Hon kan inte prata med en enda själ. För hon vet inte vad hon ska säga eller vart hon ska börja. Det är som en spärr när folk väl frågar hur hon mår, vilket inte är ofta längre. Hon undrar varje dag om hennes vänner har glömt bort att hon mår dåligt och knappt existerar som människa längre. Hon undrar varje dag om hon kan ljuga så bra så att alla tror att hon mår bättre för en gångs skull. Och när hon tänker de här tankarna vrids hennes mage ut och in eftersom hon är så självisk. Skulden hon känner att hon lägger på sina vänner gör att hon vill dra kniven närmare sin hud medan tårarna faller ned för hennes kladdiga kinder. Hon vill spy på sig själv för att hon är så jobbig, krävande och har en otrolig dubbelmoral.
"Hon har ju alltid mått dåligt". "Hon är van". "Hon berättar ju inte längre om hon är deprimerad så jag ska inte lägga mig i". "Hon verkar ju glad nu." Är saker som hon både tror och vet att folk tycker och tänker om henne. Hon vet inte om hon ska ta det positivt eller negativt heller.
Hon vill bara ut ur detta helvete fort som fan, eftersom hon vet vad hon är kapabel till att göra när det går över gränsen en sista gång. Hon vill bara må bra för en gångs skull i livet.
Hon, sitter nu och låter fingrarna känslolöst knappra över tangenterna eftersom hon inte känner sin bortdomnade kropp längre. Och varje gång hon skriver ordet "jag", raderar hon det lika snabbt som det knappades in, eftersom hon känner sig så äcklig.
..
Hon vet inte hur hon ska handskas med allt. Livet. Hon vill inte leva längre med dessa smärtor hon bär på, men hon är rädd för att dö. Rädd för att lämna alla hennes fina kära bakom sig. Hon vet att ingen egentligen skulle sörja, men det är det hon förgäves hoppas på varje dag. Just för att hon inte ska göra det. Ta steget. Som hon vill så gärna, men inte kan på något sätt.
Hennes morfar och hon brukar prata när hon mår dåligt och panikgråter. Han säger åt henne att livet är fyllt med dynga, men att allt det fina som det även tillför gör allt värt i slutändan ändå. Han tröstar henne. På det mentala planet, det vill säga. Han är ju död. Och har varit det hela hennes liv.
Hon kan inte prata med en enda själ. För hon vet inte vad hon ska säga eller vart hon ska börja. Det är som en spärr när folk väl frågar hur hon mår, vilket inte är ofta längre. Hon undrar varje dag om hennes vänner har glömt bort att hon mår dåligt och knappt existerar som människa längre. Hon undrar varje dag om hon kan ljuga så bra så att alla tror att hon mår bättre för en gångs skull. Och när hon tänker de här tankarna vrids hennes mage ut och in eftersom hon är så självisk. Skulden hon känner att hon lägger på sina vänner gör att hon vill dra kniven närmare sin hud medan tårarna faller ned för hennes kladdiga kinder. Hon vill spy på sig själv för att hon är så jobbig, krävande och har en otrolig dubbelmoral.
"Hon har ju alltid mått dåligt". "Hon är van". "Hon berättar ju inte längre om hon är deprimerad så jag ska inte lägga mig i". "Hon verkar ju glad nu." Är saker som hon både tror och vet att folk tycker och tänker om henne. Hon vet inte om hon ska ta det positivt eller negativt heller.
Hon vill bara ut ur detta helvete fort som fan, eftersom hon vet vad hon är kapabel till att göra när det går över gränsen en sista gång. Hon vill bara må bra för en gångs skull i livet.
Hon, sitter nu och låter fingrarna känslolöst knappra över tangenterna eftersom hon inte känner sin bortdomnade kropp längre. Och varje gång hon skriver ordet "jag", raderar hon det lika snabbt som det knappades in, eftersom hon känner sig så äcklig.
..
starkt
Det känns som att allt är över nu, som om jag är på botten.
Jag vet inte vad som händer. Jag känner mig bara sjukt tom. Allt går ständigt i vågor och jag orkar bara inte mer.
Jag känner mig konstig. Jag känner mig bara trasig. Trasig av allt som hänt. Som att jag aldrig kommer bli som jag en gång var. Den känslan gör så sjukt ont.
Jag orkar inte hålla på. Le, skratta, skämta, som att allt är bra. Som att jag mår bra. Men man vill ändå inte visa sig svag, eftersom alla relaterar det till uppmärksamhet.
Jag orkar inte att alla tar förgivet att någon mår bra. Jag orkar inte vara glad hela tiden när jag egentligen vill lägga mig ned och skrika. Skrika för att det gör så jävla ont. Jag orkar inte att jag är trasig. Jag orkar inte att jag aldrig kommer bli hel igen.
Folk säger att jag inte var med om något stort. Att jag det enda jag gjorde baravar att jag bytte till två bostäder ungefär. Att folk har det värre än att ens föräldrar skiljer sig. Det är helt sant. Men ändå, jag kan inte försöka se det positiva i det hela. För jag tycker seriöst att det finns inget positivt i det som hänt. Efter det jag gått igenom. Allt det otroligt äckligt jobbiga, så har jag bestämt mig för att aldrig någonsin i hela mitt liv gifta mig. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag gjorde något som hände mig mot mina barn om jag ens vill ha några.
Ni förstår inte hur hela jag bara blev så jävla varm när jag träffade Tyra för första gången på en vecka idag. Hon är verkligen den som förstår hur jag fungerar. Hon vet vem jag är, enda in i själen. Känns som att hon är den enda jag kan lita på ibland. Ingen annan verkar förstå.
Jag vet inte riktigt.. jag vet inte alls mycket nuförtiden. Jag tar dagarna som går, bryr mig inte om något. Ser det ut som iaf. Innerst inne bryr jag mig om allt. Allt som folk säger och gör. Inte det minsta går ur min skalle.
Sedan tror jag att min självkänsla och mitt självförtroende gör att jag mår sjukt dåligt. Har aldrig någonsin tyckt att jag ser bra ut. Inte någonstans. Så det är jävligt jobbigt att ha sjukt snygga kompisar. Verkligen. Jag har haft det så länge som jag kan minnas så egentligen är det inte konstigt. Men det är sjukt jobbigt att ha det i huvudet hela tiden.
Det var längesedan jag höll på och skrev sånna här texter, i vintras tror jag var senaste gången. Ni får tycka vad fan ni vill, men jag pallar inte folk som kommenterar helt onödiga och elaka saker. Jag pallar verkligen inte mer nedlåtande saker.
Nu ska jag röka och sedan gråta mig till sömns. Godnatt.
.
Jag känner mig konstig. Jag känner mig bara trasig. Trasig av allt som hänt. Som att jag aldrig kommer bli som jag en gång var. Den känslan gör så sjukt ont.
Jag orkar inte hålla på. Le, skratta, skämta, som att allt är bra. Som att jag mår bra. Men man vill ändå inte visa sig svag, eftersom alla relaterar det till uppmärksamhet.
Jag orkar inte att alla tar förgivet att någon mår bra. Jag orkar inte vara glad hela tiden när jag egentligen vill lägga mig ned och skrika. Skrika för att det gör så jävla ont. Jag orkar inte att jag är trasig. Jag orkar inte att jag aldrig kommer bli hel igen.
Folk säger att jag inte var med om något stort. Att jag det enda jag gjorde baravar att jag bytte till två bostäder ungefär. Att folk har det värre än att ens föräldrar skiljer sig. Det är helt sant. Men ändå, jag kan inte försöka se det positiva i det hela. För jag tycker seriöst att det finns inget positivt i det som hänt. Efter det jag gått igenom. Allt det otroligt äckligt jobbiga, så har jag bestämt mig för att aldrig någonsin i hela mitt liv gifta mig. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag gjorde något som hände mig mot mina barn om jag ens vill ha några.
Ni förstår inte hur hela jag bara blev så jävla varm när jag träffade Tyra för första gången på en vecka idag. Hon är verkligen den som förstår hur jag fungerar. Hon vet vem jag är, enda in i själen. Känns som att hon är den enda jag kan lita på ibland. Ingen annan verkar förstå.
Jag vet inte riktigt.. jag vet inte alls mycket nuförtiden. Jag tar dagarna som går, bryr mig inte om något. Ser det ut som iaf. Innerst inne bryr jag mig om allt. Allt som folk säger och gör. Inte det minsta går ur min skalle.
Sedan tror jag att min självkänsla och mitt självförtroende gör att jag mår sjukt dåligt. Har aldrig någonsin tyckt att jag ser bra ut. Inte någonstans. Så det är jävligt jobbigt att ha sjukt snygga kompisar. Verkligen. Jag har haft det så länge som jag kan minnas så egentligen är det inte konstigt. Men det är sjukt jobbigt att ha det i huvudet hela tiden.
Det var längesedan jag höll på och skrev sånna här texter, i vintras tror jag var senaste gången. Ni får tycka vad fan ni vill, men jag pallar inte folk som kommenterar helt onödiga och elaka saker. Jag pallar verkligen inte mer nedlåtande saker.
Nu ska jag röka och sedan gråta mig till sömns. Godnatt.
.
hej jag behöver skriva av mig lite.
Ja.. vad ska man skriva?
Det här lovet har varit det sämsta någonsin, och jag vill bara börja i skolan mer än allt just nu. Okej, jag vill att Tyra ska komma hem mer än allt, men ni förstår min poäng.
Just nu känner jag som man brukar känna i slutet av sommarlovet, ni vet när man vill att skolan ska börja och man får träffa alla kompisar igen? Man har lixom gjort allting och bara sitter och häckar.
Inget på det här lovet har varit bra. Jag har varit för osocial, ledsen och trött för att umgås med någon om det har funnits någon att umgås med. August, Nikki och Torsten är ju till exempel borta, så då är vårt "gäng" sprucket för tillfället.
Sedan är Tyra borta, som jag alltid har varit med på loven om vi inte är upptagna med annat. Det är ju kul att hon i alla fall har ett liv så att hon åker bort.
Själv sitter man där hemma och bara lyssnar på musik, rebloggar på Tumblr och skriver. Skriver, skriver, skriver. Jo, tro det eller ej, men jag älskar att skriva. Fanfics, noveller, berättelser, you name it. Spelar liksom ingen roll vad det är. Men just nu så har jag börjat på en ny fanfic.
Och sedan det som jag trodde skulle bli det roligaste på hela den här veckan. Det som faktiskt skulle rädda mitt lov, såklart ska det spricka också. Jag hatar det. Varför kan inget gå som jag vill?
Det känns verkligen som att allt jag har gjort dem senaste två veckorna handlar om One Direction. Det låter så jävla hemskt men så är det när man tänker efter. Jag går upp till skolan för att jag ska få göra mig iordning och knalla till skolan med hjälp av deras musik. Jag sitter på lektionerna och skriver deras citat, texterna från låtarna som påminner mig om dem, hoppas förgäves på att när det knackar på klassrumsförren kommer Harry kliva in, haha. Efter skolan går jag hem direkt för att prata med min 1D kompisar på Tumblr och reblogga, samt läsa fanfics om dem. Även min fanfic handlar om dem. När jag är ledsen sätter jag på deras version av "Chasing Cars" eller "torn" och kan inte sluta gråta. Dem är så jävla fina med killarna.
Hela nätterna sitter jag och skriver fanficen och tittar på roliga klipp med dem. Dem får mig att skratta så jävla högt. Varje gång jag hör eller ser "Carrot" så sprider sig ett stort leende i mitt ansikte. Varje gång jag ser att folk träffat dem sprider sig ett hat i hela mig. Det är som att jag blir knivhuggen av verkligheten, som berättar att jag aldrig kommer få träffa dem. Jag kan inte hjälpa det, men dem är det enda jag tänker på. Dem hjälper mig att klara min vardag mycket lättare än annars.
Och sedan vet jag inte vad jag ska skriva här på bloggen heller, för allt skulle handla om 1D och det gillar ju ingen.
Det känns som att jag inte duger för någon, vad jag än jag gör.
Det här lovet har varit det sämsta någonsin, och jag vill bara börja i skolan mer än allt just nu. Okej, jag vill att Tyra ska komma hem mer än allt, men ni förstår min poäng.
Just nu känner jag som man brukar känna i slutet av sommarlovet, ni vet när man vill att skolan ska börja och man får träffa alla kompisar igen? Man har lixom gjort allting och bara sitter och häckar.
Inget på det här lovet har varit bra. Jag har varit för osocial, ledsen och trött för att umgås med någon om det har funnits någon att umgås med. August, Nikki och Torsten är ju till exempel borta, så då är vårt "gäng" sprucket för tillfället.
Sedan är Tyra borta, som jag alltid har varit med på loven om vi inte är upptagna med annat. Det är ju kul att hon i alla fall har ett liv så att hon åker bort.
Själv sitter man där hemma och bara lyssnar på musik, rebloggar på Tumblr och skriver. Skriver, skriver, skriver. Jo, tro det eller ej, men jag älskar att skriva. Fanfics, noveller, berättelser, you name it. Spelar liksom ingen roll vad det är. Men just nu så har jag börjat på en ny fanfic.
Och sedan det som jag trodde skulle bli det roligaste på hela den här veckan. Det som faktiskt skulle rädda mitt lov, såklart ska det spricka också. Jag hatar det. Varför kan inget gå som jag vill?
Det känns verkligen som att allt jag har gjort dem senaste två veckorna handlar om One Direction. Det låter så jävla hemskt men så är det när man tänker efter. Jag går upp till skolan för att jag ska få göra mig iordning och knalla till skolan med hjälp av deras musik. Jag sitter på lektionerna och skriver deras citat, texterna från låtarna som påminner mig om dem, hoppas förgäves på att när det knackar på klassrumsförren kommer Harry kliva in, haha. Efter skolan går jag hem direkt för att prata med min 1D kompisar på Tumblr och reblogga, samt läsa fanfics om dem. Även min fanfic handlar om dem. När jag är ledsen sätter jag på deras version av "Chasing Cars" eller "torn" och kan inte sluta gråta. Dem är så jävla fina med killarna.
Hela nätterna sitter jag och skriver fanficen och tittar på roliga klipp med dem. Dem får mig att skratta så jävla högt. Varje gång jag hör eller ser "Carrot" så sprider sig ett stort leende i mitt ansikte. Varje gång jag ser att folk träffat dem sprider sig ett hat i hela mig. Det är som att jag blir knivhuggen av verkligheten, som berättar att jag aldrig kommer få träffa dem. Jag kan inte hjälpa det, men dem är det enda jag tänker på. Dem hjälper mig att klara min vardag mycket lättare än annars.
Och sedan vet jag inte vad jag ska skriva här på bloggen heller, för allt skulle handla om 1D och det gillar ju ingen.
Det känns som att jag inte duger för någon, vad jag än jag gör.
