Ja.. vad ska man skriva?

Det här lovet har varit det sämsta någonsin, och jag vill bara börja i skolan mer än allt just nu. Okej, jag vill att Tyra ska komma hem mer än allt, men ni förstår min poäng.
Just nu känner jag som man brukar känna i slutet av sommarlovet, ni vet när man vill att skolan ska börja och man får träffa alla kompisar igen? Man har lixom gjort allting och bara sitter och häckar.

Inget på det här lovet har varit bra. Jag har varit för osocial, ledsen och trött för att umgås med någon om det har funnits någon att umgås med. August, Nikki och Torsten är ju till exempel borta, så då är vårt "gäng" sprucket för tillfället.
Sedan är Tyra borta, som jag alltid har varit med på loven om vi inte är upptagna med annat. Det är ju kul att hon i alla fall har ett liv så att hon åker bort.
Själv sitter man där hemma och bara lyssnar på musik, rebloggar på Tumblr och skriver. Skriver, skriver, skriver. Jo, tro det eller ej, men jag älskar att skriva. Fanfics, noveller, berättelser, you name it. Spelar liksom ingen roll vad det är. Men just nu så har jag börjat på en ny fanfic.

Och sedan det som jag trodde skulle bli det roligaste på hela den här veckan. Det som faktiskt skulle rädda mitt lov, såklart ska det spricka också. Jag hatar det. Varför kan inget gå som jag vill?

Det känns verkligen som att allt jag har gjort dem senaste två veckorna handlar om One Direction. Det låter så jävla hemskt men så är det när man tänker efter. Jag går upp till skolan för att jag ska få göra mig iordning och knalla till skolan med hjälp av deras musik. Jag sitter på lektionerna och skriver deras citat, texterna från låtarna som påminner mig om dem, hoppas förgäves på att när det knackar på klassrumsförren kommer Harry kliva in, haha. Efter skolan går jag hem direkt för att prata med min 1D kompisar på Tumblr och reblogga, samt läsa fanfics om dem. Även min fanfic handlar om dem. När jag är ledsen sätter jag på deras version av "Chasing Cars" eller "torn" och kan inte sluta gråta. Dem är så jävla fina med killarna.
Hela nätterna sitter jag och skriver fanficen och tittar på roliga klipp med dem. Dem får mig att skratta så jävla högt. Varje gång jag hör eller ser "Carrot" så sprider sig ett stort leende i mitt ansikte. Varje gång jag ser att folk träffat dem sprider sig ett hat i hela mig. Det är som att jag blir knivhuggen av verkligheten, som berättar att jag aldrig kommer få träffa dem. Jag kan inte hjälpa det, men dem är det enda jag tänker på. Dem hjälper mig att klara min vardag mycket lättare än annars.

Och sedan vet jag inte vad jag ska skriva här på bloggen heller, för allt skulle handla om 1D och det gillar ju ingen.
Det känns som att jag inte duger för någon, vad jag än jag gör.