Halv 1. Natt. Jag är här igen. Jag talar om den såkallade botten igen, såklart.


När folk väl tar sig tiden att fråga hur jag faktiskt mår vill jag bara säga som det är. Men jag skämtar bort det. Varför gör jag det?

Varje dag frågar jag minst en av mina närmsta hur de mår, frågar följd frågor och försöker komma med råd för att jag bryr mig. Jag bryr mig så jävla mycket. Men det händer knappt mig längre. Och jag känner mig så sjukt äcklig som klagar på det inuti mitt huvud också. Klagar på mina vänner. För, de kan ju inte veta, för jag berättar ju inte hur jag känner och ljuger när de väl frågar, så då litar de väl på att jag mår bra? Eller? Men jag hoppas fortfarande varje dag att någon ska se att jag håller på att gå under. Om jag nu inte redan gjort det.

Varför säger jag inte som det är när de frågar? Varför? Men hur ska jag säga det? "Jag vill begå självmord varje vaken sekund. Jag vill avsluta min smärta och komma ifrån min konstanta ångest. Jag vill dö." Hur ska jag få fram det?

Istället skrattar jag och säger att det är lugnt. Livet rullar. Jag har varit med om sämre. Det är okej. Jag klarar mig. Och en glad smiley eller ett leende på det. Men det finns ingen smiley eller ansiktsuttryck som kan visa hur jag mår. Och definitivt inte något som har med glädje att göra.

Det känns som att mitt liv är över innan det ens börjar, och varför är det så? Varför är jag inte normal? Varför bryr jag mig så mycket om folk? Varför mår jag så dåligt?

En positiv sak är att jag fick A på min svenska uppsats i nationella igår. Och vad handlade den om? Jo att må dåligt och allt det där som jag brukar skriva om haha. Så jävla sorgligt att jag aldrig kan skriva om något glatt och positivt utan bara deprimerande, självmordsbenägna texter. Good job.

Nu ska jag ta mina ångestdämpande som inte fungerar och se fram emot ännu mer ångest imorgon i centret för att Spiros är dum i huvudet.

.