Nästan snart ett helt år sedan den här bilden togs. Kommer precis ihåg dagen, nyårsafton 2010/2011.
Jag var så jävla arg för att jag inte fick åka till Lina och dricka där just den här dagen, och jag fick vara kvar med de vuxna sällskapet, vår "familj".

Nu i efterhand så är jag glad att jag var tvungen att stanna hemma just den kvällen. Med dig, och äta chips och läsk och bara sitta och asgarva åt Eva och Adam avsnitten.
Jag är så jävla stolt över oss. Hur stark vänskap vi har haft/har och alla motgångar och medgångar vi varit med om. Du är min första riktiga bästavän, trots våra otroliga olikheter. Jag kan inte få ned i ord hur mycket du betyder. Och hur ledsen jag är för att vi inte umgås på samma sätt. Allt bara förändrades. Du fick pojkvän, jag riktade mig utåt, mot nya bekantskaper. De säger att man aldrig ska ångra något, och det gör jag inte. Men när jag började umgås med folk som inte var våra gemensamma kompisar, gled vi isär. Och jag ångrar det inte, men jag lär mig mer och mer för alla dessa otroligt många misstag jag gjort. Att jag inte försökte hålla kvar vårat band vi hade, för att jag tog oss förgivet. Från 2an till 7an, det är en lång tid tillsammans och jag hatar mig själv för att jag tog oss förgivet. Det misstaget är nog det största jag gjort.
Jag vet nu, om vi börjar umgås som förut, vilket är en stor önskan jag har, så kommer jag aldrig aldrig lämna dig och aldrig aldrig ta oss förgivet.


Du betyder så himla mycket för mig och det kommer du alltid göra. Du finns i mitt hjärta dag och natt. Alla tider på dygnet. Förlåt för allt jag gjort mot dig. Förlåt för de gånger jag sårat dig. Jag vill inte förlora dig mer än vad jag redan gjort.


Jag älskar dig så jävla mycket.





.