den här tiden har inte varit den bästa kan man ju säga.

Jag kan inte koncentrera mig på något i skolan. kan inte göra något på lektionerna, det går inte. Jag måste prata och skratta med någon, spelar absolut inte någon roll vem. Men jag kan inte koncentrera mig om jag får frågor jag ska fylla i och så, för då börjar jag tänka på allt, allt det jobbiga och det som händer i mitt liv just nu. Har t.ex inte gjort något i matten på 5 lektioner, har snackat bort den idag, och de andra har jag lämnat lektionen, och suttit mig i ett hörn (mitt hörn) i skolan och gråtit. Så skolan för mig går superdåligt just nu. Och jag är duktig i skolan, det vet jag.
Men den största rädslan jag har är att bli ensam.
 Bli lämnad, ingen att vara med. Ingen som stöttar mig, tröstar mig, finns där för mig osv.

Och idag var dagen okej, pratade bort alla lektioner. Matten med Dunya, Leo och Noah, SO:n med Viktor,  August och Noah Tekniken med Noah och NO:n med Noah. Som ni kanske förstått tycker jag att Noah är en riktigt skön och skitsnäll kille, en sån som räddar mina dagar.

Efter skolan så inser jag att ungefär halva 7a och 7c har åkt på Laserdome-skiten (tråk). Och så stod jag, Nikki och viktor och snackade vid våra skåp ett tag, jag visste att dom skulle till Jasse efter skolan, men som sagt så snacka vi ett tag. Smsade Tyra och frågade om dom hade kul, eftersom jag ville ha någon att messa med, även om jag typ inte har pengar. Men jag fick bara ett "aa" som svar. Vilket kändes som ett stort jävla, "jaha". Inget mer är "aa". Hon frågade inte ens vad jag gjorde. Och nikki och viktor skulle ju självklart gå, även fast jag sa åt dom att jag verkligen ville att dom skulle vara kvar med mig, för att jag inte hade något att göra eller ingen att vara med. Men nikki sa bara att jag skulle ringa Tyra. Men det ville jag ju inte. Men dom gick ju såklart. 

Och lämnade mig ensam.

Jag satte mig lutad mot skåpet. Satt där lutad och bara stirrade mot fönsterna. Jag hörde hur fem tjejer från 8an flummade vid slöjdskåpen. Och då kände jag mig så sjukt ensam. Jag hade absolut ingen att vara med. Inte en enda jävla sjua i hela jävla skolan. Men det var ju klart, det är fredag, alla har något planerat en fredag klockan 4. Förutom jag då.
Ville inte höra allt fniss från tjejerna, så jag och min enda vän, Ipoden hade en dejt. Men inte fan blev det bättre, alla låtar gjorde allt sämre. Så jag satt där, deppig musik i öronen, stirrandes upp mot fönsterna och jag kände tårarna rinna ned för kinderna. Varje gång jag såg en lärare torkade jag mitt ansikte med bandaget, så det är alldeles svart nu.
Men när Åke gått förbi 5 gånger och de släckte i ljushallen så blev jag mer deprimerad.

Jag hade ingenstans att ta vägen. Bara hem, men dit ville jag inte. Men jag var så illa tvungen.

Det är skönt att det är helg nu, ingen skola. Men ändå inte. Jag har ingen att umgås med. Och om någon frågar, så antar jag bara att de har läst det här och tyckt synd om mig.

Jag har bara en enda tanke i skallen just nu, och den har jag haft hela dagen.


Jag är den mest ensamma flickan i världen.