Ni förstår inte. Ingen förstår.

Jag vill ha två piercingar so so so so bad. En i ögonbrynet och en i läppen. Men såklart ska man ha väldigt elaka bajskorvar (väldigt milt ord för det ordförråd jag har just nu) till föräldrar som inte låter mig se ut som jag vill.
Jag vill det så mycket. Ingen förstår hur mycket.
Och hörrni, kom inte och kommentera att ni "förstår" och att ni också vill ha en eller flera. För det blir jag bara sur på. Jag har velat det här i månader och ritar till och med dit dom som en protest till mina elaka föräldrar. MEN jag har slutat med det eftersom jag gillar inte att folk härmas och ba "gud vad snyggt, jag vill också ha".

Folk som härmas är det värsta jag vet. Det finns inget värre. Kläder, smink, hår, intressen, musik. Det kan man leva med. Men när folk börjar härmas med piercingar (och t.o.m tatueringar), då blir jag bara så jävla arg. Jag nämner inga namn, men come on! Vem vare som var först med att vilja ha detta? Jo, jag. Nu bryr jag mig inte om om ni tror att det var ni. För det var det inte.
Det är alltid så. För många månader sedan tog jag upp till exempel töjning med mamma och pappa. Och även att jag ville ha i tungan, läppen och ögonbrynet. Men töjningen och tungan har jag släppt nu. Men jag har hållt kvar fast med ögonbrynet och läppen.

Ni förstår inte hur många gånger som jag diskuterat detta med mamma och pappa och sedan bara börjat storböla inne i badrummet eller i mitt rum. Där kan jag sitta i över en timme och gråta. Blir så jävla upprörd. Varför får jag inte se ut som JAG vill?! Tänk på att det är JAG som piercar mig. Jag gör ett hål i MIN hud, MITT ansikte och jag vet att det varar, och blir infekterat. Men det är inte NI som tar det. Det är jag.
Och det som gör mig mest arg är att jag inte får se ut som jag vill. Jag får inte ha en stav i ögonbrynet och en ring i läppen om jag vill. Det gör mig mer säker, det vet jag. Och ni kanske inte tycker att det är snyggt. Men låt mig se ut som jag vill för i helvete?! Och vill säga detta till David också. Vad är erat problem?! Låt mig få leva mitt liv! Låt mig få ha en jävla stav i ansiktet.

Ni förstår inte hur mycket tid jag lagt ned på att diskutera, tänka, rita dit och gråtit över dom här jävla piercingarna. Men nejnej, här får inget tas. Här får man inte se ut som man vill.
Pappa kom in nyss och sa att hur sur jag än är, hur mycket vi än diskuterar det och hur mycket jag än ritar dit dom,
kommer jag inte få ta dom. Tittade inte ens på honom. Så jävla sur. Mamma säger ju lixom att ögonbrynet skulle vara ok eftersom det inte är "i ansiktet" och att jag får se ut som jag vill. Vafan är problemet då?! Och David säger att jag inte behöver fler piercingar eftersom jag "har" den i örat. Men det är ju inte ens en jävla piercing?!
 
Och dom klagar på att jag bara är 12 lixom. Men vafan.
Beter jag mig som 12? NEJ.
Ser jag ut som 12? NEJ.
Känner jag mig som 12? ABSOLUT INTE.

Bara så att ni vet; Jag kommer ta dom här jävla piercingarna. Antingen kommer jag övertala dom. Annars får jag dra till med drastiska åtgärder. Att antingen ta utan mammas och pappas tillstånd, eller ta dem själv. Skulle inte ha problem alls med att ta dem själv. Så det är så det kommer bli, om jag inte får av mamma o pappa. Dom kommer bli förbannade, men vet ni vad? Jag bryr mig inte. Bryr mig inte hur sura mina föräldrar blir av detta inlägg heller.

JUST FACE IT. I'M A TEENAGER. AND I WANT TO LIVE MY LIFE.